BOKEN: Del 1. Kungliga Svenska Balettskolan

När jag var nio prövade jag in på svenska balettskolan. Jag hade bara gått och dansat typ fyra gånger på den danskola jag gick på då men situationen på den skola jag gick på till vardags hade blivit ohållbar och när vi missade intagningen på Adolf Fredriks så blev detta min väg ur.

Jag gick i lågstadiet i Alvikskolan och trivdes rätt bra där tills en av killarna i klassen (- som jag fick veta av en vän senare)  hade blivit kär i mig och så som man ofta hanterar det när man är liten så “drog han i flätorna” och retade mig tillsammans med sitt killgäng så pass mycket att sista tiden i Alviksskolan var en riktig plåga.
Jag hade bara gått och dansat typ fyra gånger på den danskola jag gick på då (som jag skriver ovan) men när papperna om  intagningsproven till Svenska balettskolan kom i brevlådan till alla 3.e klassare så tänkte jag och mamma; “varför inte?”

Skolan hade då tre intagningsprov samt en läkarundersökning på slutet för att kolla att alla muskler och leder skulle klara påfrestningen som det innebär att dansa på den nivån. Vi var fler från Alviksskolan som prövade in. Därför hade jag en vän med mig när jag och mamma gick till andra intagningsprovet.

Intagningsproven ägde rum i Münchenbryggeriets lokaler på Söder Mälarstrand. Intagningsproven fungerade så att man delades upp i grupper och fick en nummerbricka som skulle sättas fast på magen. Sen paradade man in gruppvis i en stor scenlokal som finns på Münchenbryggeriet och där fick man utföra olika övningar.
Det satt sedan cirka ett 20-tal lärare, dansare och pedagoger på två av de främre raderna i mitten av publikläktaren. De satt där med varsina block redo att bedöma de sökande. Många upplevde det som något hemsk att utsätta barn för men jag älskade det! Bara känslan av att få stå på en scen tyckte jag var över-grym.

Under intagningsproven var det dels prövningar i taktkänsla där man skulle visa att man hade en känsla för musiken och en förmåga att få kroppen att följa den. En av våra danspedagoger på skolan sa ofta: “-Er kropp är ert instrument -ni måste ha förmågan att spela på den på rätt sätt för att få de rätta tonerna“. Jag vet inte om jag någonsin fattade vad hon menade med det men vi skämtade gärna om den kommentaren när vi dansade på lek i balettsalen.


En annan del av intagningsproven var förstås också smidighet.
Jag kommer ihåg hur vi under en av intagningsproven skulle ligga på golvet med fotsulorna mot varandra och pressa ner våra knän mot marken. Gösta Svalberg som var rektor för skolan då, kom ner på golvet och pressade ner mina(!) knän i golvet och frågade: – gör det ont nu? och även om jag nog aldrig har haft så ont i hela mitt liv så bet jag ihop, trängde tillbaka tårarna som var på väg fram och svarade: -Inte så farligt! Så här i efterhand så tror jag att han mycket väl visste att det gjorde ont. Jag tror att det kanske mer var ett test i hur mycket jag ville det.


Efter proven fick man vänta i receptionen på “domen”. Man stod som i en stor klunga och blev uppropad en och en. Sen fick man komma fram och hämta ett kuvert där det stod om man hade gått vidare eller inte. 
Efter andra intagningsprovet åkte den tjej från Alvikskolan som jag och mamma åkt dit med ut. Det blev förståeligt en  rätt jobbig situation för mamma som skulle ta hand om dels henne som var ledsen och grät och dels mig som befann mig på ett helt annat känslostadie. Efter det tredje provet väntade sedan en lååång väntan. 
När väntan efter beskedet hade gått två veckor över tiden så började jag och mamma att misströsta och jag vande mig vid tanken att jag nog inte kommit in. Men så ringde mamma en dag till fritids. Jag gick och dansade onsdagar så det var inget konstigt med det, det konstiga var att hon bad mig gå hem och hämta posten innan jag kom och mötte upp henne för att åka till dansen. 
Jag var mäkta irriterad över att behöva ta den omvägen! När jag kom hem så låg dock intagningsbeskedet där på dörrmattan. Ivrigt rev jag upp det och jag tragglade mig igenom byråkratsvenskan – jag hade kommit in! Eller i alla fall verkade det som jag hade gjort det,  eftersom det stod “Grattis” i början av brevet. I övrigt fattade jag i ärlighetens namn inte mycket av brevet. Och när jag mötte upp mamma vid tunnelbanan i Alvik så stod hon där med en ros – hon hade redan ringt in och fått veta att jag kommit in!

Till hösten började jag så på svenska balettskolan.
Av cirka 300 sökande hade 30 elever kommit in på skolan i den årskullen.
Den första tiden på skolan gick egentligen helt och hållet ut på att träna upp musklerna för att vi senare skulle orka att stå i tåspetsskor och för att kroppen skulle få rätt hållning. Därför var första tiden på skolan riktigt, riktigt tråkig. Hela första året gick åt till att träna upp fötterna och stadga upp kroppen. Själv svankade jag när jag började på skolan så det skulle självklart tränas bort. 
Varje halvår hade vi sedan “uppdansningar” för det där läskiga gänget av danspedagoger som deltagit vid intagningsproven! De bedömde och skrev så kallade “varningar” till de som de ansåg inte utvecklades rätt eller i rätt takt. Hade man fått tre varningar på raken så åkte man ut.  
Jag fick aldrig någon varning, däremot fick mina vänner det (återkommer till det).


I slutet av första året så fick några av oss dock äntligen börja att göra föreställningar. Jag kommer ihåg att min första föreställning som jag var med i höllsConfidencen . Jag tror att det var en uppsättning av Den fångne Cupido“. Jag kommer i alla fall ihåg att vi var utklädda till små cupidoner (bilden). 
Man fick ofta pojkroller i början innan brösten började växa ut. Ja, eller egentligen så fick man pojkroller även UNDER tiden brösten började växa ut också..🙄 och det gjorde verkligen skitont att tränga in sig i de platta tighta kostymerna och spela kille när brösten var på gång.. Men det var inget emot hur jobbigt det var när man började göra föreställningar i tåspetsskor. 😣


Min första föreställning i tåspetsskor var i “En midsommarnattsdröm” på Operan. Den uppsättningen höll verkligen på att ta kål på mig fullkomligt och är troligtvis anledningen till varför jag hoppade av Balettskolan efter mellanstadiet. Jag gjorde säkert hundra föreställningar av midsommarnattsdröm. Vår “roll” var primärt att bära ett släp när paret i uppsättningen gifter sig(?) och i akt två så skulle man stå och vara “årstider” i en hel akt(!) Jag var hösten. Kille – igen… med fiskespö och plastfisk i en flätad träkorg på armen.


Jag fullständigt hatade En midsommarnattsdröm. 
Vi var 11-12 år och gjorde säkert tre-fyra föreställningar i veckan. Jag var nämligen med i både lag ett och två i midsommarnattsdröm. 
På operan delar man ofta upp föreställningarna i två “lag” som delar på föreställningarna och kör typ var annan gång. Efter som vi var barn så delade man dock upp oss i tre lag för att vi skulle orka, men det hjälpte inte mig mycket eftersom jag var med i både lag ett och två. 


Jag var fullständigt utpumpad och grät ofta av utmattning. Det gjorde vi alla. Det var stenhårt. Två timmar balett varje morgon – sen vanlig skoldag och på kvällen hade vi antingen; improvisation, karaktärsdans eller akrobatik. 
Där var det dock inte slut. Nej, sedan åkte man iväg till Operan för repetition och föreställning på kvällen.
Hade man föreställning på kvällen så fick man visserligen hoppa de två första timmarna balett på morgonen – men det fattade ju inte kroppen utan vaknade på vanlig tid ändå. Och kraven på oss på lektionerna var också ständigt höga. 

Under tiden jag gick på Svenska balettskolan så skrev Expressen tror jag det var, ett “Skandal Reportage” om skolan och om hur eleverna behandlades. Det blev en stor grej och rektorn skickade ut ett brev till alla föräldrarna som hade elever i skolan och förklarade att han blivit felciterad, att journalisten hade ljugit och att skolan inte alls krävde att alla elever skulle vara bensmala, vilket var en av aspekterna i den långa artikeln. 
Journalisten menade att skolan och dess pedagoger uppmuntrade oss till självsvält och att skolan därför framkallade anorexia hos eleverna. 

Vi i mellanstadiet hade dock inte hunnit så långt i puberteten än så vi var naturligt bensmala. Därför kan jag inte säga om artikeln var sann eller falsk, men visst, pedagogerna ställde höga krav på oss. Det var ju en elitskola för dansare. 
Enligt pedagogiken så skulle man heller aldrig berömma eleverna när de gjorde framsteg för då trodde man att vi skulle sluta “kämpa”. – Det där tärde på mig rejält. Bristen på beröm kombinerat med utmattningen från alla sena kvällar på Operan blev mig tillslut övermäktigt.

Efter alla kvällar med föreställningen En midsommarnattsdröm så sa jag därför till mamma att jag ville sluta. Jag stod inte ut längre! Dessutom hade de jag umgicks med i klassen (inklusive min bästa vän som jag fortfarande har kontakt med), nästa alla fått sina tre varningar så de skulle åka ur skolan till slutet av året. 
Mamma ringde då gymnasieskolan i Äppelviken för att “kolla läget” angående en överflyttning.  


Problemet var att rektorn på Äppelviken direkt påbörjade överflyttningen. Så när jag sedan ångrade mig och ville gå kvar i Balettskolan så var det för sent. Rektorn hade fått veta att jag varit tveksam till att fortsätta och eftersom skolan krävde ett 100%-igt engagemang från sina elever så fanns det ingen plats för “tveksamma”. Han beklagade avhoppet. Skolan hade hoppats på mig. Men är man inte 100%-igt engagerad så fanns det ingen anledning att slösa den kostnaden det innebar att hålla oss med danspedagoger, träningslokaler och balettskor.

Så till hösten började jag i Äppelviken och nu började allt gå fel… 🤦‍♀️

 

 






Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

6 tankar om “BOKEN: Del 1. Kungliga Svenska Balettskolan”

%d bloggare gillar detta: