BOKEN: Del 10. Jobbet på skvallertidning och vägen ur misshandeln

Att komma ur ett misshandelsförhållande kräver av alla som gör det; en stark vilja, en förstärkt självkänsla och en hel del mod. För mig blev nyckeln ut att saker i hans uppbyggda världsbild för mig började krackelera och att jag  tillslut hittade en uns av självkänsla att börja bygga på. 
Men innan dess smög han hos mig in en intensiv avsky inför allt som kan tydas vara dominans. Något som jag en tid efter honom hade mycket svårt att skaka i mina kommande förhållanden.
Kärlek ska ju bygga på tillit och ett givande och tagande. Men efter Magnus blev det naturligt svårt att ge eftersom jag sett vad som kunde hända.

För vad som börjat som något lyckligt hade gått från det till mental terror, hot och våld och mitt liv gick allt mer ut på att “disciplinera” mig själv efter hans önskemål.
Framför allt blev jag tvungen att styra mina känslor. Styra mina känslor för att inte påverka hans. Aldrig bli arg, irriterad, eller för den delen för glad för det kunde få honom att reagera på ett “dåligt sätt”.
Jag var helt i hans våld och inom mig växte snart en enorm frustration i att inte kunna agera utifrån mina känslor och samtidigt en hopplöshet över att jag inte såg någon väg ut.

Lämnade jag honom skulle han “se till att jag aldrig jobbade i den här staden igen” och stannade jag skulle han helt ta över mig som person. Det var som att långsamt ätas  upp av mörker. I så många år efteråt kunde jag fortfarande vakna kallsvettig av mardrömmar som gick ut på att jag var tillbaka med honom – där i mörkret. Att jag trotts allt jobb jag hade lagt ner på att ta mig ur det, allt byggande på mig själv, mitt liv och min självkänsla att jag trotts allt det ändå en dag hade vaknat upp, tyckt att jag var ett skämt och förstört allt genom att gå tillbaka till honom.
– En känsla svår att beskriva.

Magnus skaffade hur som haver även ett jobb åt mig. Ett jobb som han visste att jag drömde om (att skriva) och ett jobb som min nya chef sa kunde växa från några extra-knäck då och då till något mer om jag ansträngde mig. Det var ett roligt jobb. Ett jobb som bestod i stort i att springa runt på olika kändisfester och skriva om dem och de kändisar som gick på festerna.
Genom jobbet fick jag också “status”. Jag antar att Magnus såg det som det och att han ville ge mig en plattform. Eller så ville han helt enkelt ha något att vifta framför näsan på mig när han visste att jag ville fly från mörkret vi tillsammans befann oss i…🙄

I min nya chef från skvallertidningen så fick han även något av en fångvaktare att vaka över mig… Den nya chefen uppfattade det nog aldrig så men han ”angav” mig titt som tätt. Någon gång för att jag var på en Bindefeldt-fest som jag blivit bjuden på (Magnus gillade inte Bindefeldt). En annan gång hade en känd simmare varit trevlig mot mig och hämtat en drink åt mig på en annan fest. – Det ”rapporterades” också och ledde till att jag nu skulle sluta att prata med män över huvud taget.
Jag berättade en gång för fångvaktaren att Magnus slog mig och frågade till och med om det skulle bli så att jag även skildes från mitt jobb om jag lyckades skilja mig från Magnus. Han svarade ja.

Fångvaktaren höll även sig själv med en mycket ung älskarinna (-han var gift med högsta chefen på tidningen). Jag såg han och den unga flickan hångla utanför en premiär som Magnus hade lovat att vi skulle gå på tillsammans för att döva sviterna från en extra våldsam kväll.
För det var ofta så. När Magnus hade varit extra våldsam så blev trösten dagen efter alltid något som  ”plåster på såren”. Det och att han som vanligt bedyrade att något liknande aldrig skulle hända igen.
En gång blev plåstret på såren en Spa-weekend, en annan gång var det en klocka. Denna gång var dock ”presenten” att vi skulle gå på en Premiär tillsammans. Jag var så lycklig att jag trodde att jag skulle sprängas – äntligen skulle han “stå för mig”.

Den kvällen blev dock allt annat än magisk. Magnus gjorde allt för att vi inte skulle synas tillsammans. Först kom han ”för sent” till premiären. Det vill säga han anlände först när alla redan gått in i salongen och välkomstdrinkarna och förminglet var slut ( och detta trotts att han kontor låg i grannhuset). Därefter bokstavligen flög han upp ur biostolen långt innan filmen var över och ville att vi skulle ut ur biosalongen. Och sist men inte minst ”ville han inte” gå på festen efter vilket gjorde att detta bio-besök över huvud taget inte skilde sig från ett vanligt bio-besök förutom att på ett vanligt bio-besök skulle jag ha fått sett slutet på filmen..

När jag så tog upp det, det vill säga det gräl vi haft otaliga gånger förut om att han inte stod för mig, så gjorde han som vanligt och vände på hela situationen. Han förklarade för mig hur ond, ytlig och falsk jag var som nog bara var med honom för att han var känd “-Eftersom det är så jävla viktigt för dig att gå på premiärer”.

Jag å min sida sa att jag väl för fan sket i om han var känd eller inte. Jag ville att han skulle stå för mig! Sen blixtrade en uns av mothållna känslor till i mig och jag sa rakt ut till honom att om han trodde att jag var så j*vla ytlig så att han på allvar trodde att jag hängde med hans jobbiga ärsle bara för att han var känd, så kunde han väl förhelvete avsluta den här j*vla plågan som det var att vara tillsammans med honom.

Jag vågade för att vi hade landat på en restaurang och här kunde han väl ändå inte göra någonting? – inte offentligt väl?
Då blev hans ögon så där svarta och intensiva som bara hans ögon kunde blir och han väste till mig att han minsann skulle välta bordet över mig och att jag inte skulle tro att han inte skulle våga. Bordet var ett tungt träbord som med största sannolikhet hade brutit några revben om det inte hade tagit kål på mig helt.
Helt plötsligt kände dock tjejen vid grannbordet igen honom och börjar flurta hejdlöst. Varpå jag vände mig om och väste till henne: – Hora!

Det oväntade draget från min sida utlöste hos Magnus ett skrattanfall som liksom fick hela den otroligt spända stämningen att lossa och kvällen avslutades, som så många gånger förut med att han ungefär tröstar mig för det bråk vi ha haft och sa att det var okej(?) En ordning som var logisk då men som jag inte kan förklara idag.

En känd skådespelarvän till mig frågade flera år senare om det ändå inte var så att jag aldrig hade varit med Magnus om han inte hade varit känd. Och jag antar att det som kändis alltid ligger en osäkerhet i detta när man är känd. Samtidigt tänker jag att man kanske blir känd just för att man gått på jakt efter bekräftelse? Och jag tänker att det kanske är just bekräftelsejakten som ger den där extra lågan som kanske behövs för att komma ännu lite längre än alla andra?
Men när det gäller huruvida folk dejtar en bara för man är känd? – Går det om man inte tror att man är kompatibla? Och jag tänker för egen del; om jag åstadkom något stort i livet som med det gjorde mig känd; – skulle det då inte vara en viktig del av mig och alltså en del av det jag är? – Och hur kan förhållandet då vara något som är “bara för att jag är känd”? – Förstår ni vad jag menar?
– Förhoppningsvis får jag tillfälle att återkomma till detta ämne senare i livet 😉

Hur som haver så var det något som bet honom och även mig rejält i ärslet. Varken han eller jag gick väl runt med någon grundläggande känsla av att vi var värda att älska utan att vi bevisade något. Jag kommer exempelvis ihåg hur han gick igenom sina “ifrågasätta sig själv-perioder” då han mådde extra dåligt.
Jag minns särskilt en kväll då jag fann honom sovandes i vardagsrummet vid en tömd flaska likör och en massa tidningsurklipp av honom själv utspridda över vardagsrumsbordet. Jag kunde känna igen mig i det där och det var väl det som fått mig på fall från början. Att han var som jag i nån aspekt.

Hur som så kom räddningen till slut. Hopplösheten släppte för min del när det började gå bra för mig inom politiken. Hans ständiga predikan om att jag aldrig skulle bli något utan honom började naggas i kanten. Och det med att han skulle se till att jag aldrig jobbade i den här staden igen om jag lämnade honom var även den satt ur spel med känslan av att jag visst kunde få ett fäste i samhället utan honom.

Det sista grälet hade jag väntat in. Jag visste att det skulle komma och som någon symbolhandling inför mig själv över min återupprättade stolthet så skulle jag då INTE vika mig när han ringde dagen efter, som jag gjort så många gånger förut.. Han ringde säkert tillbaka tio gånger efter jag sagt att jag inte längre ville ha med honom att göra. Tillslut lovade han vad han aldrig hade lovat förut; Att han skulle stå för mig. Att i morgon skulle jag kunna komma helt öppet till hans jobb som hans flickvän och sedan skulle han för alltid stå för mig. Det gjorde på riktigt ont i min kropp när han sa så. Jag fick stålsätta mig när jag svarade att det spelade ingen roll och att jag hade bestämt mig. Han fortsatte då med det vanliga spåret om att han skulle förstöra mitt liv och han såg mycket riktigt till att skilja mig från mingelreporterjobbet men sedan hände inte så mycket mer.

Jag hade tur. Han träffade en tjej precis efter mig och hon var känd så det fanns ingen anledning att följa efter mig mer. Han ringde en gång senare. Tyckte att vi kunde vara vänner. Men när vi träffades så började han direkt med att försöka dra mig tillbaka in i mörkret. Så jag ljög ihop något om att jag behövde vara någon stans, bad honom att aldrig ringa igen och lovade mig själva att aldrig, aldrig göra om det där.
Efter någon månad läste jag om honom och hans nya tjej i en skvallertidning i ett sånt där “vi är ihop”-reportage.

Fångvaktaren sprang jag även på en gång flera år senare. Jag var på väg hem från Kungliga Biblioteket i Humlegården där jag suttit och gjort efterforskningar inför min B-uppsats i historia. På väg upp mot Hötorget tunnelbanestation gick jag förbi en filmpremiär och där jobbade självklart fångvaktaren. Han möte min blick och jag mötte hans men istället för av ilska så fylldes jag av lycka.

Jag kommer så väl ihåg den känslan. Jag hade haft en super-givande dag på biblioteket och funnit mycket spännande stoff till den Uppsats jag skulle skriva om ”Mannens känsloramar” under 1700 och 1800-tal. Jag var uppfylld av det. Uppfylld av att lilla jag gick på högskolan – och av att det till och med gick bra! – Uppfylld av allt det intressanta som jag fick läsa där och av att jag fick använda mitt huvud. Uppfylld och stolt över de VG:n jag redan nu hade under bältet (och av det VG jag skulle få 😉 ). Och uppfylld av en så stark känsla av att jag var ”bortom” det där världen/hans värld.
Jag hade lämnat den ytliga och mansstyrda världen av Stureplan och skulle nu leva på mitt huvud och mina egna villkor istället för på mitt utseende och på männens villkor.
Det var en obeskrivligt bra känsla.


 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.