BOKEN: Del 12. Högskolan, mognad och ifrågasättande

Jag älskade verkligen högskolan. För det första var det en HELT annan sak att plugga på högskolan än det var att plugga på gymnasiet. Skolan gick från att vara ett långtråkigt måste till att vara något spännande och självutvecklande. På gymnasiet visste jag dessutom aldrig vad jag skulle med dessa kunskaper till och hade därför svårt att ta till mig kunskaperna.. Men på högskolan utgjorde jag min egen motivation – eftersom det handlade om att bygga vidare på mina egna intressen. 


Det gjorde inlärningen till något helt annat än vad den hade varit när jag gick i gymnasiet. 
Undervisningen i sig var dessutom annorlunda. Att läsa historia gick exempelvis bort ifrån att korv-stoppa årtal och kungar till att istället handla om att lära sig om historiska skeenden och varför de hände. 
Från att röra sig “inom systemet” fick vi alltså lära oss att se på samhället utifrån vilket tilltalade mig på ett helt annat sätt än vad studierna hade gjort i gymnasiet. Och även om det fortfarande i viss mån var så att de som var duktiga på att “korvstoppa” fick bra betyg, så var i alla fall ambitionen från professorernas sida att istället få oss att reflektera själva. 
Jag fullkomligt älskade det och älskade att få resonera och tänka tillsammans med andra!! 


Jag började som sagt med att läsa historia och samtidigt engagerade jag mig i ämnesrådet i Historia och vidare även i Institutionsstyrelsen för Genus, historia, litteratur och religion. Det var spännande att sitta i de styrelserna tyckte jag även om jag inte fattade så mycket i början. Bland de dummare besluten som jag exempelvis var med och fatta där i början var ett om ett kompendiestopp. Det beslutet ledde sedan till att alla i historia-kursen blev tvungna att lägga en dag i veckan på att kopiera böcker istället för att köpa färdiga kompendier.

Med tiden blev jag dock allt bättre på att fatta vilka beslut vi tog och framför allt hur man argumenterade för ett annat beslut och när. Så bland de bättre besluten som jag var med och fattade fanns bland annat att jag tvinga fram platser för doktoranderna i institutionsstyrelsen vilket de tidigare inte haft. Och när borgarna vann 2006 och kårobligatoriet skulle komma att tas bort så var jag med och såg till att det från skolans håll fanns en handlingsplan för fortsatt studentrepresentation i högskolans beslutande organ. 
Vid tiden av det senaste beslutet hade jag dock hunnit att byta inriktning på mina studier. 


Jag fick en studie-kris ungefär ett och ett halvt år in på mina studier, någon gång efter B-uppsatsen i historia. 
Jag började känna en hopplöshet inför historien. 
Jag kände bland annat att vi som mänsklighet aldrig verkade lärde oss från våra misstag eftersom vi, så som jag upplevde det, hela  tiden återupprepade misstagen med en viss historisk regelbundenhet. Jag gick till och med och pratade med en av mina professorer om denna min “hisoriologiska kris” 😉 som jag gick igenom och hon svarade mig att; “- Historien tar två steg framåt och ett steg tillbaka – men det går fortfarande framåt i alla fall”. 
Jag var inte nöjd med det svaret utan tog beslutet att ändra inriktning på mina studier eftersom jag inte kände att historien längre kunde ändra framtiden.

Så här i efterhand så kan jag dock säga att jag har modifierat min syn på historisk utveckling. Jag ser idag mer på historisk utveckling som en pendel där pendelns slag blir mindre och mindre våldsamma för varje “återupprepning av misstagen” som vi gör. Jag tänker då främst på våra ideologiska strider och de krig som bottnat i att vissa gruppers intressen har stått emot andras. 
Jag tror att utveckling sker framåt när vi luckas få två (eller fler) gruppers olika intressen strålar samman i ett gemensamt intresse och när vi därigenom får igenom ett värderingsskifte som syftar till att inkludera fler individers uppfattning i den nya normen. ☝️


Hurusom så var den nya huvudämnet Media och kommunikation.
Och jag kommer inom det ämnet särskilt ihåg en kurs som särskilt lämnade avtryck på mig. Det var en kurs där vi fick lära oss om paradigmskiften inom vetenskapen. Kursen byggde på Kuhns teorier om “De vetenskapliga revolutionernas struktur” där han menade att vetenskapen genomgår en stegvis utveckling – paradigmskiften. Det kan bland annat ske genom att personer inom den rådande strukturen för vad man anser vara vedertagen kunskap, ifrågasätter och därmed ändrar riktning för vad som är vedertagen kunskap.

Det blev i den kursen därmed särskilt tydligt att kunskap är vad vi som kollektiv tillmäter att vara kunskap, vilket innebär att kunskap snarare är ett socialt förhandlat kontrakt över vad som är världsordningen nu, hellre än att vara något som kan anses statiskt förutbestämt. Till den teorin kan man dessutom tillfoga Robert Mertons teori om olika människotyper och deras strategier i det sociala samhällssystemet.

Han talar där just om de personlighetstyper som bygger sin sociala och yrkesmässiga framgång på just att “röra sig inom systemet” – det vill säga konformisterna som accepterar samhällsmålen som sina egna och håller sig inom de givna ramarna. Men sen finns det även “revolutionärerna” som inte alls köper den rådande ordningen utan ger sig ut efter att förändra den.

Det tilltalade mig eftersom det berättigade mitt sätt att vara på. Och även fast det sättet aldrig gjort mig populär varken i skolan bland lärare eller inom politiken bland traditionalister genom att vara så, så fattade jag nu att det ändå inte var fel att ifrågasätta utan tvärt om helt nödvändigt (i alla fall för mig). 

Jag kan så här i efterhand dock även känna ett behov av att reflektera över varför jag så många gånger, inte minst inom skolan och politiken, fått så många starka reaktioner när jag ifrågasattPå något sätt blir det självklart att om folk bygger sin framgång på konformitet till rådande ordning så kommer de personerna alltid att hata den som försöker förändra den ordningen. 
Själv hade jag dock aldrig fattat det, utan trodde att alla var lika kåta på att ifrågasätta samhällsnormer och vad som är vedertagen kunskap som jag. 

Okunnig om vilka mot-reaktioner som man kunde få av ifrågasättande förstörde jag således vad som skulle kunnat bli en kraftfull krona på verket av mina studier. 
I sista delkursen innan C-uppsatsen i Media och Kommunikation hade vi nämligen en professor som just skrivit bok på tesen att politiken av idag behövde bli mer lik, eller i alla fall framställas som, nöje och nöjessjournalistiken typ. Det eftersom politiken annars skulle förlora kampen om människors uppmärksamhet. 
Jag som både varit nöjesjournalist och som nu dessutom tog en aktiv del i politiken slog fullständigt bakut av denna dumma teori och ifrågasatte den kraftfullt.

Professorns motreaktion blev således, kan man lugnt säga, inte till min fördel..  På bilden ser ni exempelvis en tenta som hon rättade med kanske inte med sin mest konstruktiva ton..?

Det tog mig dock rätt många år till innan jag fattade att även om ifrågasättande kan vara rätt så sätter det ändå igång rätt kraftfulla reaktioner som inte alltid är särskilt gynnande för mig själv. Eller rättare sagt ifrågasättandet har nog kostat mig rätt mycket i både vånda, kraft och i politiken position. 


Men under studietiden växte jag i alla fall in i rollen som ifrågasättare och startade till och med en politisk blogg som fick heta just “Varför?”.

Min gamla tro på att jag nog egentligen var dum för att jag inte alltid fattade samhällsordningen, förbyttes istället i ett strakt självförtroende och en stark tilltro till att det gick att förändra världen just genom ifrågasättande av rådande normer.

Med det i ryggraden gick jag så allt mer in i politiken och allt mer studie-tid åts istället upp av parti-tid.
Innan valet 2006 valde jag till och med att läsa “Politisk argumentation” för nu var mitt sikte inställt.
– Jag skulle bli politiker. ☝️

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.