BOKEN: Del 13. Början inom politiken och en försmak av det politiska fulspelet

Min första tid inom politiken blev turbulent. Inte bara för att jag satte skyhöga krav på mig själv att prestera utan även för att jag kom in i politiken i en tid då det politiska fulspelet verkligen blommade i den arbetarekommun som jag kom att tillhöra.

Anledningen till att tiden då jag äntrade partiet var en turbulent tid var för att “gubbmaffian” som det hette på håll i partiet, hade attackerat S-kvinnostödda Finansborgarrådet i stockholm (som på den tiden var socialdemokratiskt). Det för att hon i grunden gjort sitt jobb.
När hon hade gjort sitt jobb och inte yrkat på beviljad ansvarsfrihet för en av stadens kvinnliga VD:ar för att denne beviljat ett lån som saknat täckning, så hade det dock drabbat en annan man i gubbmaffians fru. Det hade denna man ej tyckt var okej och han hade därför bett gubbmaffians ledare att sända brev till borgarrådet och berätta att hennes position var hotad om hon inte skötte sig enligt Gubb-maffians regler (länk).

Även borgarrådet hade på sin tid blivit lyft av gubbmaffians ledare som av vissa anklagats för att ha gjort det till rutin att lyfta sina egna romantiska/annat-intressen till politiska positioner. Men nu var hon alltså inte längre i nåder och hon jagades några år senare bort från sin position av gubbmaffian med hjälp av ett ett tjog av lögner, personangrepp och skickligt fotarbete.

Hursom så kom jag in i partiorganisationen då. Jag kommer ihåg mitt första möte som var ett “årsmöte”. Jag visste inte vad ett årsmöte var då men det var en oootroligt tråkig tillställning där saker som ekonomisk rapport och “verksamhetsberättelse” togs upp. Jag minns att jag bläddrade i pappren av ekonomi, verksamhetsberättelse och “revisorsrapport” och undrade vad detta egentligen var och undrade var politiken egentligen var?
Dåvarande ordföranden bedyrade dock att “-Andra möten är mycket mer spännande” och jag gillade henne vilket gav att jag gick ett år till på den lokala partiföreningens möten och tog del av en lång parad anföranden av enskilda politiker som berättade att de hade gjort ditt och de hade gjort datt i de olika parlamenten de satt i. Allt detta med en pinsam bajsnödig underton av “så sätt mig snälla i det parlamentet igen” (eftersom det är föreningarna som nominerar till parlamenten).

Jag fattade inte vitsen med upplägget och undrade allt mer var egentligen politiken var och hur man kunde engagera sig för att påverka den. Så efter ett år funderade jag på att hoppa av.
Jag minns särskilt hur jag gick med min mor på Liljevalchs vårutställning och hon frågade hur det gick med politiken. Jag svarade sanningsenligt att jag inte fattade vitsen med att gå på dessa möten och att det inte verkade gå ut på att forma politik utan att mer hjärndött ta del av vad redan etablerade politiker tycker och tänker och att sedan likt självutplånande zombies “sprida ordet”. Jag kände att det var lite sekt över det hela och inte alls var lika utvecklande som jag hade hoppats på att det skulle vara.

Min borgerliga mor såg nöjd ut vid det konstaterandet och bekräftade mig i tanken att jag nog skulle gå ur socialdemokraterna.
Men så ringde telefonen. Det var “valberedningen” i den lokala partiorganisationen och personen i den andra änden tillfrågade mig om jag ville sitta i styrelsen för föreningen. Jag tackade förvånat ja och tänkte tänkte att nu kanske jag ändå skulle kunna ändra utformningen av dessa möten så att de gick ut på att skapa politik istället för att hjärndött ta del av vad enskilda “politiker” tyckte och tänkte och gjorde…

Det tog ett år till sen blev jag ordförande för föreningen. Lyft av då avgående ordföranden som skulle börja jobba för finansborgarrådet (nämnt ovan). Och det var då som kriget mellan gubbmaffian och S-kvinnorna blossade upp.
Det var i sanning en absurd tid.
Av en grupp som utgjordes (mest) av medelålders tanter och gubbar som känt varandra sen SSU / SSK -tiden plus deras till positioner lyfta “ungdomar” som de genom lojalitetsband format till exakta kopior av sig själva, falangades sedan resten av arbetarekommunen in i två lag – höger och vänster.
Det var egentligen inte
ideologiska skillnader som skilde lägren utan snarare gamla kompis-band. Men när striderna skulle förklaras för (de då få) nykomlingar som kom in i partiet så kände man sig nödgad att ge striderna ett ideologisk flagg.

Och mitt i allt detta skolades jag in som ny ordförande. Eller skolades in förresten. Förre ordföranden för föreningen sa att hon skulle hjälpa mig men sedan släppte hon mig vind för våg att manövrera ordförandeskapet själv. Och det var inte lätt kan jag säga..
Jag, som fattat att något inte “stod rätt till” i organisationen tog
initiativ att sätta temat; “Förståelse” på första mötet där jag var ordförande. Jag hade tänkt att mötet skulle leda till en sådan där härlig “kumbaya”-känsla som bara skulle smälta alla taggiga känslor och alla skulle enas i förståelse för varandras åsiktsskillnader som jag naivt trodde att striderna de facto handlade om.

Denna goda intention slog så klart super-fel mot bakgrund att jag lyfts till min position med hjälp av finansborgarråds-falangen kallade “höger-falangen”. Detta fattade jag så klart inte eftersom ingen hade sagt det till mig och jag var ny, så dagen efter mötet tidigt på morgonen ringdes jag således upp av en i gubbmaffians mamma som gav mig “tips och råd” i mitt ordförandeskap med det tydliga syftet att krossa mitt självförtroende och få mig att avgå.
Hon avslutade samtalet med orden;
– Du blev väl inte ledsen? Och jag svalde gråt-attaken, svarade nej och lade sedan på luren med tanken; Vad i helvete är det här? Jag som bara hade velat göra vardagen lite bättre för mig och mina medmänniskor..

Jag fattade allt för sent vikten av dessa falanger vilket ledde till att min tid inom det socialdemokratiska partiet ofta blev en rätt plågsam tid. Jag fattade aldrig hur folk som jag trodde var mina vänner helt plötsligt kunde vända mig ryggen för att jag sagt något “fel” utifrån min politiska övertygelse på något möte eller umgåtts med “fel människor” på en fest. Jag trodde att framgång inom partiet skulle bygga på hur engagerad jag var, hur många jag värvade och på vilka frågor jag drev och huruvida de vann stöd hos en bredare allmänhet.

Jag insåg allt för sent att det viktiga i en partiorganisation som denna inte var huruvida du är duktigt (- det kunde snarare arbeta emot dig eftersom det är skönare för alla andra om inget egentligen rör på sig). Utan det viktiga i en partiorganisation som den inom socialdemokraterna i Stockholm var vem som lyfter dig, deras “förankring i organisationen”/vilka vänskapsband de hade och huruvida du stannade lojal till vad de förväntar sig att du ska göra och vilka frågor du ska driva.

Det faktum att jag fattade detta så pass sent och det faktum att jag när jag till slut fattade det ändå blev som jag uppfattade det sviken av “en mina egna” gjorde att min tid inom det socialdemokratiska partiet kom att bli en rätt jobbig tid rent känslomässigt och många gånger rätt plågsam. Dock säkert nyttig när det kommer till att förstå hur makt är uppbyggd och att de som sitter på toppen inte alltid sitter där för att de är särskilt lämpade..

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

2 tankar om “BOKEN: Del 13. Början inom politiken och en försmak av det politiska fulspelet”