BOKEN del 14: Grupper och verklighetsbeskrivningar

Nej jag spelade verkligen inte mina kort rätt när det kom till politiken… Troligtvis var jag alldeles  för uppe i min egen “mission” att jag inte såg hur mitt sätt att vilja att bygga konstruktionen påverkade andra och deras konstruktioner..🙄
Jag tog kanske ingen hänsyn till de som var i organisationen då och strävan hos dem som utgjorde partiet d
å – men det var också för att alla verkade missförstå vad det var jag stod för.

Många gånger så här efteråt har jag funderat på hur de egentligen såg på mig i partiet..?
Från att själv ha känt mig väldigt hemma i partiet så var det kanske så att en hel del av dem trotts allt inte kände sig “hemma” med mig? – Det var kanske var fler som som inte litade på mig liksom?

Eller så var det så att jag helt enkelt utgjorde ett hot mot en rådande ordning som tillslut gav så kraftfulla motreaktioner att den enda utvägen ur sårigheten var för min del att lämna. Avgörande i det beslutet kom dock även en andra part att vara… Men mer om det i senare kapitel. 😉

Höger- och vänster falanger
Jag hade väl alltid på känn att det blängdes lite misstänksamt på denna föredetta skvallerreporter som “minsann” hängde på Stureplan på helgerna och frotterade sig med högerfolk.
Högerfalangen inom arbetarekommunen kramade således in mig i deras lag – Men när det i några ideologist “viktiga” frågor bubblade fram att jag var av åsikt som kunde liknas vid en extrem vänsteråsikt så tog även de sina händer ifrån mig.
– var det helt enkelt så att jag gjorde mig själv helt omöjlig att stödja? 🤔

Intressen skurna på en annan ledd:
Vad som “tänt lågan” i mig och vad jag ville jobba för att uppmärksamma i partiet var ju att världen inte längre såg ut (-för gemene man) som jag tyckte partiet verkade föreställa sig.

Säkerhetsnäten som partiet hade stått för hade fått så många hål så att stort sett hälften av mina generationskamrater – och ännu fler i de som kom efter föll igenom de stora revor som blivit. Och när Persson kom till makten förnekade han att det problemet ens existerade.

Kanske var det iofs. för att han (Persson) gjorde bedömningen att 60-talisterna (- det kanske egentliga köttberget?) inte skulle rösta fram ett parti som stod för något annat än sänkt skatt eftersom det så uppenbart var en generation som präglades av superindividualism.

Dessutom var det en generation som förskonats de nerdragningar på skolan som infördes på 90-talet de som vi efter skulle komma att få lida för.
Och dessutom vad 60-talisterna den generation som ändå (i majoritet) hade kommit ur 90-talskrisen rätt bra eftersom de flesta hunnit in på bostadsmarknaden innan krisen slog till och de kunde därför efter se sina lägenheter betalas av av inflationen.

– Med andra ord var det en generation som hade det rätt bra! Inga större livsutmaningar eller stora avgörande generationsfrågor att kämpa för. Var det kanske därför att så många av den generationen kanske främst gick med i partiet för internationella frågor – som Mona Sahlin eller Anna Lindh som gick med i partiet som ett led i deras engagemang för Vietnamkriget.

Efter 40-talisterna var väl egentligen 60-talisterna den riktiga “räckmacke-generationen” – det vill säga de som hade hamnat på rätt sida av 90-talskrisen i sin livsprogression (- och dessutom inte kommit från ett annat land eftersom man då hamnat i annan livsprogression). Dock var det oturligen inte så som jag uppfattade det då när jag gick med i partiet – utan jag riktade istället min bitvis bittra udd mot 40-talisterna i partiet – Persson inräknad (- nej; personifierad☝️) – som de stora skurkarna som lämnat kommande generationer därhän vad det gällde politiken!

Jag såg det komma:
Persson lämnade visserligen orförandeposten 2006 vid det historiska valnederlaget till Moderaterna eller Alliansen – som gjorde ett historiskt val och efter 24 år av socialdemokratiskt styre -egentligen bara brutet en gång under 90-talskrisen av Carl Bildt så tog Moderaterna enligt dem själva äntligen tog över makten! Jag hade sett det komma… Jag kände det både hos mina generationskamrater och i den allmänna opinionen. Två frågor var särskilt avgörande (då). Reinfeldt riktade in udden på det jag hade gått med i partiet för att påtala; Nämligen att här hade vi ett parti som stod för den fulla sysselsättningen och ändå så hade ungdomsarbetslösheten tillåtits växa över dubbelsiffrigt.

Vidare riktade man in udden mot de offentliga systemen som man ansåg (rättmätigt) inte höll – vilket dramaturgiskt försatte Persson i ett försvar för systemet och inte i oppositions mot samhällets orättvisor… 🙄
– Det var vårdköerna som växte, unga som inte fick lägenheter eftersom de saknade fasta jobb, folk som “försvann” ur statistiken på varken “studerande” eller “i arbetskraften” och vi hade alla sådana i våra sociala kretsar – Reinfelt pekade på att de fanns.. – Persson förnekade dess existens 🙄.
Dessutom så var han (Persson) gammal, trött och tråkig…

Politisk dramaturgi
Det blev med en ung och kvick Reinfeldt tydligt att partiet inte längre var “i takt med tiden” -Den dramaturgiska bilden var total! Det ryktas om att Reinfeldt inför valet 2006 hade anlitat en personlig tränare – Om Persson skulle framstå som “gammal och trött” så var det viktigt att Reinfeldt framstod som “ung och vital” både i bild och tal… 😉

Dessutom gjorde borgligheten “genidraget” i att gå samman i en allians – vilket gav att Moderaterna framstod lite mindre som obehagliga privilegierade rikemansmänniskor och upplägget gav dessutom en träffsäker och tydlig kontrast mot det “maktfullkomliga statspartiet” (-som dessutom styrde med stöd av kommunister!).
– Angripen från alla håll föll Persson så i valet 2006 och jag var på valvakan där han avsade sig partiledarposten.

Efter följde (som vi alla vet) en radda svajiga efterföljare i partiet så som det så ofta blir efter en “stor ledare” när falangerna ska försöka gruppera sig. Och partiet fortsatte dala i opinionsundersökningarna.
– Det var därför jag lite naivt trodde att jag hade något att komma med! Att nu när (förhoppningsvis) partiet yrvaket såg sig om efter vad som “blivit fel” och var kontakten med folket brast – så skulle jag kunna vara där och förmedla vad jag sett “ute i verkligheten” och bidra till lösningar. (- hahaha! Japp lite ego kanske… – men det ska man vara när man är ung 😉)

Min oförmåga att se spelplanen:
Vad jag, på grund av att jag varken haft föräldrar eller hade någon mentor inom politiken dock inte fattade var att den generation som nu skulle “ta efter” (- det vill säga 50/60-talisterna) efter den politiska generation Persson tillhörde (40-talisterna) så var inte den verkligheten som jag såg – alls deras verklighet! Nej för en generationerna som kommit efter 40-talisterna och som många inte äntra politiken på grund av direkta inhemska frågor så valde de kanske att “tolka verkligheten” i Sverige då så som de tolkade sig sig själva – det vill säga; – “nej men folk har väl det egentligen så bra så att gammal vänsterpolitik har väl egentligen spelat ut sin roll?”

Det innebar att när jag pratade mig varm för en annan verklighetsbeskrivning där de unga/yngre fick beskriva sin samtid så var det inte bara de ännu äldre som inte “kände igen” sig i frågorna – utan även 60-talisterna som slog dövörat till eftersom jag i deras öron pratade om en verklighet de inte kände till.
– De sökte istället sortera in mig på en för dem välkänd spelplan: Höger – vänster 🙄 och när jag gick utanför de ramarna fick jag känna av hur det kändes att stå (-jävligt ensam!) och med bitvis (- vad jag själv tycker) ALLT för kraftiga motreaktioner!

Håll käften och var söt..?:
Ett av de bästa råden jag kanske fått i början av min politiska karriär – och ett råd som jag tyvärr inte hörsammade var att jag gjorde bäst i att inte uttrycka några åsikter förens jag var i en position i partiet stabil nog och högt upp nog att ett skarpt uttalande inte längre skulle utgöra hot mot min egen ställning. Men efter valet 2006 så trodde jag naivt att nu skulle partiet lyssna efter en annan verklighetsbeskrivning eftersom de förstått att de var “ur takt med tiden”.

Ack så fel jag hade… Så länge jag hållit käften och varit söt gick det bra för mig i politiken. – Jag blev efter ordförandeskapet i Katarinas socialdemokratiska förening sedan invald i Södersossars styrelse, invald i Distriktsstyrelsen i S-kvinnor och sedan vidare in i stadsdelsnämnden.
– Partisterna talade “kometkarriär” Men sen jävlar började det storma runt mig när jag började öppna min mun…🙄 (- se artikel ovan).

Utgöra hot mot en social ordning:
Jag fattade inte att det var inte att vara duktig, framåt och kraftfull jag skulle vara – utan snarare tyst, i bakgrunden och liiiiite mera smart! 😉 (- och se till hur intresseförhållandena såg ut för helvete Josefin!!!). För ju mer jag hördes i partiet ju sämre verkade det gå för mig personligen… Och till slut kom jag att lämna partiet sviken – så som jag uppfattade det – av “mina egna” och allt för hårt sparkad på av många av de andra 😢.

Dessutom kom en andra part att utgöra en stor tyngd in i det beslutet… – men mer om det i nästa kapitel…😉

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: