Boken del 16: Änden på en konstruktion

I slutet av 2011 kom jag så till änden av en konstruktion.. Och det var väl eftersom den konstruktion jag försökt bygga inom partiet inte tog någon som helst hänsyn till vad organisationen hade VARIT innan utan bara till vad jag tyckte mig se “i den verkliga verkligheten”.

Jag hade hade engagerat mig i att fler yngre behövde komma på listorna och att partiet behövde se alla områden där jag menade att man hade misslyckats att fånga upp folk i deras livskonstruktioner (-se tidigare kapitel).
Jag menade att det fanns säker- och samhällssystem som behövde revideras och förändras med sin tid, jag menade att vi hade en svensk modell som behövde reformeras efter hur arbetsmarknaden såg ut och hur folk ville jobba (-vilka hade fasta jobb och vilka jobbade timmar och fångades av ingen samt hur ville folk jobba? -Livegna ett företag eller fria på en säker marknad där alla fick plats (Flexssecurety).

Dessutom ansåg jag att den unga generationen behövde få definiera sin samtid och släppas in i de system som fanns 👆- Fasta jobb, bostadsmarknaden, makten. Men jag ville också tydligt lyfta det digitala medborgarskapet och fortplanta samhällets överenskommelser även till detta än så länge laglösa land (🙄) – där dittentills bara företagen skördade framgångar..

Vad jag inte fattade var dock att alla mina åsikter även utmanade någon...
Om fler unga behövde komma in så innebar det att äldre behövde flyttas. Och om jag sa att facket hade misslyckats med att fånga upp arbetarklassen på totalen så innebar ju det att deras starka ställning inom det socialdemokratiska partiet inte var befogad! Och denna digitalisering som jag pratade om fick ögonen att slå om till blanka för samtliga 60-talister i maktlagren eftersom de inte hade växt upp digitalt och således bara förstod vad företagen sade dem inom denna fråga – utan reflektion över att den som äger systemet – även sätter en ordning.
Det och att politikens roll i detta (- i alla fall från vänster) är att bevaka folkets intressen och frihet – inte att bevaka företagens intressen och med det dessa företags föråldrade affärsmodeller.

Med andra ord: jag höll på att rigga en konstruktion som inte kunde ge något annat än krig!
Och när jag och vad JAG uppfattade var “mitt lag” väl skulle gå till krig så kände för det första inte mitt “lag” att de ville välja lag, eller för den delen en krigisk konstruktion på det sättet och för det andra så hade de flesta av dem redan fått positioner inom konstruktionen som de dessutom var nöjda med – så de släppte mig vind för våg när hårt kom till hårt.
Det eftersom det hade kostat dem för mycket personligen att backa upp mig – men kanske även för att för att de inte uppfattade det som en strid.

Och ja så här i efterhand får jag tillstå att när konstruktioner byggs på det krigiska sättet att det bara syftar till att bara det ena eller det andra kan ha rätt/får position/överleva så är konstruktionen över huvud taget byggd på skakiga grunder!
Konstruktionen måste hela tiden gå ut på att bredda gemenskapen och gifta ihop intressen – inte på att skapa motsättningar och krig!

Det är som i ett förhållande – när er gemensamma konstruktion kommer till vägs ände: antingen för att den enes rätt förutsätter den andres utplåning – eller för att egot kräver att två emot varandra stående “sanningar” inte kan vara sanna samtidigt – så skakar ju hela fundamentet för er “värld tillsammans” och den gemensamma konstruktionen måste antingen dö eller reformeras.
Det vill säga ni måste bygga konstruktionen på ett sätt där era konstruktioner integreras i varandra på något slags harmoniskt sätt som gör att alla kommer till sin plats och alla får rätt till sitt levnadsrum för sin livskonstruktion.
– Men det var väl här jag brast..🙄 – I integrationen!

Det vill säga; när jag hade byggt hela min “sanning” och min mening med att vara med i partiet på att en eller flera grupper var “bovar” (40-talisterna, facket, osv.) så diskvalificerade det mig så klart ur den rådande konstruktionen eftersom om min “sanning” var sann -så innebar det att de andras konstruktioner i någon bemärkelse var tvungen att vara falsk- och eftersom det var för många investerade i den andra konstruktionen (- särskilt inom partiet) så var det istället min konstruktion som obönhörligt var tvungen att dö! – Ergo; jag skapade en motsättning istället för en integration. ☝️🙄

Mellan orsak och verkan finns alltid ett val: – valet av tolkning av händelsen. Den tolkning du väljer i stunden är sedan oftast den tankemodell som du i nästa liknande situation prototyp:ar mot en för dig, liknande verklighet – vilket innebär att du i nästa stund bär med dig “minnet” av en verklighet som redan passerat och där parametrarna var annorlunda.
Men du väljer ändå i stunden att plöja ett allt djupare tankespår utifrån det val av tolkning du har valt tidigare, vilket sedan ger en sanning i din levnadsvärld.

Vad man ska komma ihåg är dock att tolkningen i sig, styr ditt handlande, vilket i sig oftast ger dig din väntade utkomst (-om ingen möter dig med kärlek) – vilket innebär att det är du själv som väljer din levnadsvärld och hur den ser ut med de “sanningar” du väljer.
Det vill säga i den här situationen för mig 👆 fanns en “sanning”; och det var det faktum att jag inte kom särskilt högt upp på listorna – men vad var tolkningen egentligen?

Var det på grund av att “alla hatade mig”? – Eller var det på grund av att folk hade intressen som gick på rak tvärs mot mina? Och att de som kunde tänkas ha liknande intressen inte ville vara lika krigiska? -var det för att partiet var en “förlorad cause” eller var det för att jag inte lyckats att få de andra grupperna i partiet att se sig själva och de egna intressera i min framtidsversion?
– alla var troliga “sanningar” jag kunde välja – och spår jag kunde välja att “plöja upp”.

Jag valde (min vana trogen 🙄) att plöja vidare på spåret “alla hatar mig”.
Och valde att “komma överens” med de som hade konkurrerande intressen om att det var mig som person som det var fel på och inte konstruktionen i sig! Det genom att använda mig av det som hände och ge det en “tolkning” som diskvalificerade mig som person som jag sedan valde att plöja vidare på i mina prototyp:ade “sanningar” som jag sedan kunde använda mig av för att slå på mig själv med.
Dessutom kunde jag sedan hävda att det inte var jag som slog – utan snarare att det var de andra som slog på mig..🙄 – när det snarare var jag som gav en inre verklighet en yttre manifestation. 🙄

Så från listförhandlingarna och fram så hävdade jag att det var partiet som “visat mig” att de inte ville ha mig (- som om alla i partiet gick runt och på riktigt tänkte på mig i någon slags utvidgad bemärkelse…🙄)

Och istället för att tolka händelserna för vad de var – inte mer – inte mindre; – egenintressen som krockade mot mina och personliga och interna värderingshierarkier hos de jag trodde var mina vänner som tippade slutsatsen åt annan riktning! Så gav min tolkning av konstruktionen att det var mig det var fel på (- en linje jag hade förmågan att allt för ofta välja och som andra trasiga människor gärna utnyttjar).

Dessutom hände något som innebar att jag också ställdes inför ett val som kom att helt skifta hela utgångspunkten.
Och efter att jag hade gjort det valet så gick allt därefter ut på att skapa mening för ett val som jag egentligentlig bemärkelse valde att inte göra och således ett val jag därför aldrig kände att det fullt ut blev mitt! (- avlämpa sig ansvar för sin egen konstruktion/situation)

Jag blev med barn och jag kan verkligen inte påstå att barnets far tvingade mig till aborten heller… – även om han nog hade haft mycket att förlora på om jag hade fött barnet.

Jag är mycket tacksam att han inte gjorde det och att han lät valet vara fullt ut vara mitt. Däremot gjorde jag misstaget att lyssna allt för mycket på en då nära vän som snarare gav “råd” (- som vi så ofta gör 🙄) utifrån sin egen livssituation.
Han sa (- och ja det är så här i efterhand ett så uppenbart råd till honom självt och inte till mig🙄): – Josefin, jag förstår att du är uttråkad nu! Du har kanske åstadkommit det du bestämt dig för att göra med ditt liv och nu söker du en ny utmaning! Men att sätta ett barn till världen med dina förutsättningar (- jag tjänade 21 000 i månaden och bodde på 19 kvadrat) är att göra barnet självt en otjänst (- som om det barnet hade känt till att någon annan verklighet stod till buds 🙄).

-Det här felet är det fel vi många gör… Vi lyssnar ibland lite för mycket för de tvärsäkra svar som kommer utifrån från folk som söker skapa mening i sitt eget liv! Sedan integrera vi en uppenbar lögn i vårt eget narrativ utifrån deras råd och slipper sedan på så sätt att ta ansvar för det val som sedan (inte) blir gjort.
Det istället för att vi på riktigt lyssnar inåt och ta ansvar för oss och våra val och stannar i den osäkerhet som nu uppstår av ett livsval som kommer att skaka hela fundamentet av din nu varande värld.

Istället borde vi kanske träna att stanna i den osäkerheten som nu uppstår och stanna där tills världen runtomkring oss ställer om sig till en ny verklighet? Låter bitarna så sakteliga får “falla på plats” – istället för att vi lyssnar på så tvärsäkra råd utifrån och på så sätt avlämpar oss det egna ansvaret?

Kanske är det då de där “livsomskakande” händelserna händer som får hela fundamentet av vår nuvarande värld att skaka händer? Kanske är det när du håller på att måla in dig i en konstruktion som innehåller en obalans som de där gudagåvorna av händelserna som ger dig chansen att välja en annan riktning händer?
Händelserna som påminner dig om att det handlar inte om dig och ditt ego… – Det handlar om kärlek och breddande av gemenskapen – chansen till ett annat spår?

För det var det den här händelsen gjorde. Den skiftade hela min perception till att ja absolut ge mitt liv ett nytt syfte
(- så ja min väns ord var i den bemärkelsen EN möjlig sanning som var väljbar – Men i berättelsen om mig vad den inte sann för det var inte syftet).
Hon(?) blev efter beskedet att jag var gravid, viktigare än allt annat och jag kände så starkt att all min “kraft” behövde gå till henne nu och inte till att kriga med konstruktioner eller personer inom partiet…

Jag kommer exempelvis särskilt ihåg en händelse som illustrerade det för mig att jag inte brydde mig om mina parti-strider längre utan henne. Jag höll på att utbilda debattörer inför EP-valet 2009 och en av mina “motståndare” tog till orda och jag bara kände: – Ja what ever! 🙄 Jag ska bli mamma nu – jag bryr mig inte… – jag var bortom det här på samma sätt som jag känt mig bortom Stureplan när jag stött på “fångvaktaren“.

Men jag blev aldrig någon mamma… – För jag vågade inte lyssna till “mig”.
Sanningen var ju att jag var lika insatt som min vän i “min omöjliga situation” men jag borde verkligen ha lyssnat till min egen intuition så som den kom till mig när jag tog graviditetstestet och konstaterade vad jag intuitivt redan visste; att jag var med barn. – Jag blev glad! Och jag kände direkt kärlek till den lilla larven jag bar i min mage och jag kände: nu min lilla älskling! Nu är det du och jag mot världen!

Jag borde ha lyssnat till det och inte min väns “råd” utifrån vart han själv stod i sitt liv! (- men tack för inblicken 🙄)
Nej och utåt sett hade det kanske inte varit ett “smart” val att behålla barnet. Pappan var, och skulle aldrig bli “min” och jag hade varken ekonomin, lägenheten eller förutsättningarna att “klara det här själv”.
– Samtidigt så får man komma ihåg att det var just precis så här jag själv växt upp! Jag och mamma ensamma mot världen under ekonomiskt utmanande förhållanden! Och jag hade älskat varje stund av det! (- förutom det där med ekonomin då🙄) Det var vad jag kände till och därför var det “det naturliga” för mig.

Av detta förödande val lärde jag mig dock att valen framåt måste vara mina! Och som någon slags manifestation över det faktumet så valde jag därför när nästa “smäll” kom, att lämna partiet.
I det upplöjda spåret/såret som jag pratat om här ovan valde jag att bädda in en “sanning” om mig där jag tog mina misslyckanden inom partikonstruktionen som en “sanning” om mig själv som ledde till att jag att vid nästa “smäll” valde att lämna partiet helt!


Det var efter valet så som jag mins det. Säkert kring mars då det hopas med årsmöten inom organisationen.
Jag hade försökt “slicka mina sår” efter de misslyckade mellanledsförhandlingarna med att “skapa syfte” med mitt engagemang nu frammåt och det nya syftet var att bli ordförande för Södersossar som var ett steg upp i organisationen utifrån mitt ordförandeskap i en (visserligen stor) stadsdelsförening.

Syftet för mig var att genom denna organisation förändra det socialdemokratiska partiet (-igen) genom att på så sätt kunna ta till vara på alla de unga, utbildade och intellektuella vänstermänniskor som hade en (särskild) tendens till att bosätta sig på Södermalm.
– Vi behövde ha in dem i organisationen! För att vitalisera! Och för att fler skulle kunna tala med den röst jag hade: Det vill säga; den rösten som sa att saker var inte “fine” i socialdemokratin – Det vill säga den röst jag tyckte mig höra ute i samhället och som jag själv delade som sa att socialdemokratin behövde förändras. Systemen behövde ses över för att uppnå syfte och den yngre generationens verklighetsbeskrivning behövde få en spegling i partiet – annars skulle de fångas upp av bittra krafter istället…

Och vi hade bäddat för det. Vi hade blivit ett litet gäng inom Södersossarna som dessutom redan skördat vår första framgång för vår lilla rörelse när vi “kuppade” in en av “våra egna” som gruppledare i stadsdelsnämnden.
Vi hade tillsammans orkestrerat det. Vi hade haft möten där vi lade upp strategi. Vi hade fått fram telefonlistor och vi hade delat upp vilka som skulle tala med vilka inför mötet där gruppledare för stadsdelsnämnden skulle tas.

Valberedningen hade nämligen valt att gå fram med ett förslag på en total gröngöling som aldrig haft ett politiskt uppdrag och föreslagit henne till gruppledare för nämnden. Draget var egentligen ett genidrag från de som redan hade makten – för om min “falang” gick runt och hävdade att socialdemokratin behövde vitaliseras och att nya förmågor behövde “komma in” så var det ju ett totalt genidrag av “det gamla gänget” att i så fall gå in med en egen kandidat som onekligen tillhörde just den kvoten men som istället ställdes i tacksamhetsband till dem själva.

Vi var dock uppenbarligen besvikna och tänkte att den här kampen kan vi vinna om vi få flera att hålla med om att kandidaten var helt obefogad!
Jag hade av gruppen fått uppdraget att tala med några av de tyngre företrädarna. – Bland annat ordföranden för den största föreningen på Södermalm Gamla stans-föreningen. Dessutom fanns det en chans satt jag skulle få en av valberedningens bästa vänner att gå emot valberedningens förslag vilket troligtvis skulle öppna arenan för att fler skulle kunna våga göra det utan att riskera sin egen position genom att ha “fallang:at” sig höger eller vänster i enlighet med med de “gamla” falangerna. 🙄

Den killen som vi dock “kuppade” in valde sen dock göra som alla andra hade “gjort mot mig” (-min tolkning då) innan. Han hjälpte mig inte tillbaka när det blev min tur…🙄
Han försökte bortförklara varför han inte stödde mig tillbaka med att det var ett “självmordsdrag” för mig att kandidera, med att; – vilken sorts vän vore han “om han LÄT mig kandidera” -om det dessutom fanns en chans att jag inte fick röstsiffrorna på min sida? Det vill säga; han ville ta något krig för mig – men däremot hade han varit “behaglig” med att vi “tog krig” för honom (suck!🙄).

Det vill säga; han bortförklarade inför sig själv sin egen ryggradslöshet med egentillverkade “sanningar” om att han bara “skyddade” mig 🙄 och med det tog han sig själv en makt över mig som var fullständigt obefogad! – Det var jag som hade hjälpt honom till hans ställning!!

Och så sa han något i stil med: – Du behöver inte det här! Och jag undrade alltid vad han menade med det… Behövde jag inte följa min övertygelse för att göra välden till en bättre plats? Behövde jag inte en större mening med mitt liv? Eller manade han att jag inte behövde uppdraget för att få ligga(?) eller vad menade han med den kommentaren egentligen?

Och några år senare så såg jag hur han hjälpte sin manliga vän till positionen istället… – för på något sätt är det alltid så ryggarna skulle slutas för honom ändå? Patriarkalt? Och han spred anledningen till varför jag hade blivit så arg till att det hade att göra med att “jag blivit kär i honom” 🤯

Och även om han hade sagt till mig att min då bästa vän som rått mig till aborten, inte var någon som jag borde umgås med eftersom han var “höger” och jag i många frågor var “vänster” som han menade att han själv var, så var det ändå en tydlig högerkandidat som han hjälpte till positionen som jag skulle ha haft (- så vad var viktigast i hans värderingshierarki då egentligen? Pitten?).

Hur som haver drev han med det sveket mig mot min konstruktions yttersta gräns.
Jag kunde inte göra det här om inte ens de jag ansåg var i min planhalva kunde stå upp för mig. Och i någon slags korrekt bedömning ändå så kunde jag kunde jag inte fortsätta att ge det här benet i mitt liv kraft när det fortsatte att inte ge någon som helst utdelning längre. Så med samma outgrundliga sorg som jag känt när jag lämnat baletten lämnade jag därmed politiken och stängde kapitlet “politik”…😢

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: