BOKEN: Del 2. Äppelviksskolan och Mobbningen

När jag var tretton började jag så i snobbskolan i Äppelviken. Redan från dag ett kan man säga att allt gick fel. Jag var van att man klädde upp sig inför skolstart vilket jag även gjorde denna gång. Den här gången var jag dock ensam om att ha klätt upp mig.
Jag hade på mig en vit skjorta samt en väst vilket kombinerat med min raka hållning och mina lätt utsvängda fötter (man fastnade lätt så med så många timmar balett per dag) gjorde att det blev otroligt tacksamt att kalla mig pingvin och härma sättet jag gick på – vilket också killarna i klassen också gjorde..🤦‍♀️

Tjejerna i klassen var mer avvaktande. En av tjejerna frågade mig någon gång i första veckan vad mina föräldrar jobbade med och jag svarade att pappa jobbade på tryckeri och att mamma jobbade på förskola. – Av vad jag senare fått veta så hade hon sedan åkt hem och berättat för sin mamma att det börjat en ny tjej i klassen  samt vad mina föräldrar sysslade med. Hennes mamma hade då sagt: – Umgås inte med henne, hon är säkert sosse.
Min beskrivning av mina föräldrars jobb hade dock varit lite missvisande. Pappa jobbade visst på tryckeri men som försäljare och han var långt ifrån lågbetald (tjänade då på 90-talet cirka 30 000 i månaden) och mamma jobbade visst på förskola  men som biträdande rektor och chef.
Däremot så tror jag att min felsägning präglade mycket av hur jag blev mottagen i den skolan. Det var inte så sällan jag fick benämningen sossesvin slängd efter mig i korridorerna och det även om jag själv tolkade mig mer som liberal på den tiden.
I Äppelviksskolan var även värderingarna väldigt off jämfört med vad jag var van vid. Jag kom från en skola där vi tjejer i klassen var vana att ta för oss och tala mycket på lektionerna. I Äppelviken märkte jag att så skulle tjejerna inte alls vara. Killarnas mobbning på skolan var som designad för att få tjejerna att hålla sig på mattan.
Mobbningen var mycket psykiskt. Jag kommer särskilt ihåg en dag när jag kom till skolan med kjol. En kille i ett av killgängen kom då fram och sa att jag var fin i kjolen. När jag sedan tackade så började så hela killgänget att gapskratta och en av killarna ropade efter mig: – tror du på den själv eller?
Det var en mobbning som bröt ner en psykiskt tills man inte längre hade någon självkänsla.
Att råka ut för den sortens mobbning under tonåren när hjärnan växer sin “andra omgång” man är på jakt efter vem man är som vuxen satte otroligt djupa spår. Efter tiden i Äppelviken tog det egentligen tiden ända fram tills högskolan, innan jag fann tillbaka till något slags egenvärde.
Efter att ha kallats “Joseful” istället för Josefin i tre år i Äppelviken så var det den ytliga bekräftelsen som jag gick på jakt efter när jag sedan “blev stor”.
Hade jag aldrig gått i Äppelviken så tror jag heller aldrig att jag hade hamnat på Stureplan i så många år som jag gjorde. (På Stureplan var det inte direkt sparsmakat med före detta gamla mobbingoffer.)

Vissa av tjejerna i Äppelviken gjorde dock upp med sin ställning som nördar redan under skoltiden och då precis på det sättet som jag tror att mobbningen var designad till att få oss att göra; de “särade på benen”. Sära på benen kunde man göra på någon av de oändliga hemmafesterna som ständigt hölls i Äppelviken eller runtomkring “vän-skolorna” på antingen Lidingö eller Östermalm.

Runt dessa skolor var nämligen barskåpen alltid välfyllda och hemmafesterna frekventa. Det var inga problem som helst för de flesta att få till en “häxa” att festa på till helgen. En häxa är en tillblandad spritblandning på slattar från olika flaskor i föräldrarnas barskåp. Om man bara tog lite, lite från varje flaska så märktes det inte att man tagit.
För mig var det desto svårare att få till en häxa eftersom min mammas barskåp var väldigt snålt och mest bestod av sliskiga likörer. Jag kommer ihåg att min enda häxa som jag någonsin lyckades få till bestod av: Cointreau, Baileys, Galliano och Campari – en riktig rysning går längs min bartender-ryggrad vid tanken av hur jag blandade dessa sliskiga likörer tillsammans med Coca cola och svepte i mig.
Jag blev dock förståeligt inte bjuden på särskilt många hemmafester eftersom att jag var en så kallad “nörd”. I Äppelviken rådde en riktigt starkt sådan ordning. Det var som en absurd parodi på de där amerikanska filmerna där skolan är uppdelade i just sådana gäng.
Tiden i Äppelviken är nog fortfarande den värsta tiden i mitt liv. Förutom att jag fick heta Joseful istället för Josefin i tre år och att killarna ständigt kom med grillningar mot mig och tog mina saker, så var egentligen inte mobbningen värre än så. Skulle du ha frågat de som gått med mig på den skolan så tror jag inte att de skulle ha hållit med om att jag var mobbad eftersom jag aldrig blev slagen eller så. Dock så satte mobbningen otroligt djupa spår i mig psykiskt. Jag fantiserade om att ta livet av mig men vågade väl aldrig göra slag i saken eller ens försöka.

Jag mådde extremt dåligt. Jag och mamma funderade om det kunde bli bättre om jag bytte klass. Jag hade en vän i en parallellklass så om jag bytte så skulle jag i alla fall ha en ☝️ vän. Jag hade även haft vänner i den gamla klassen med men de hade jag tagit avstånd ifrån eftersom jag hade sådana extrema problem med att vi av skolan definierades just som nörd-gänget. Man tillät även bilder på “nördarna” i skolans årsbok under just rubriken “Skolans nördar”.
Vi var visserligen inte med där, men vi var å andra sidan inte heller med i årsboken över huvud taget…🙄

Jag och mamma kontaktade så läraren om att få byta klass vilket jag även gjorde efter ett år. Men efter cirka ett halvår i den nya klassen så förlorade jag även min nya vän. – Hennes gamla vän sa att hon inte fick umgås med mig så nu var jag ensam igen.

Det var så överjävligt att vara ensam jämt. Jag som var en social person som varit van att ha många människor omkring mig gick från att vara skapligt populär i Balettskolan till att vara en ensamvarg i Äppelviken.

Jag kommer ihåg att jag skämdes så mycket över att gå omkring ensam på rasterna så att jag låste in mig på toaletterna på kortrasterna eller åkte “tolvan” fram och tillbaka på långrasterna för att slippa gå ensam i korridorerna (“tolvan” är den spårvagn som går igenom Äppelviken).

Jag och mamma var till och med inne och pratade med min nya lärare om mobbningen. Jag kommer aldrig att glömma det mötet. Det hade just börjat en tjej i klassen som var uppenbart efterbliven. Hon brukade ta med sin Barbie till skolan och leka med den på rasterna medan hon talade högt för sig själv. Henne föreslog nu min lärare att jag skulle LEKA(!) med.
– Leka!?!
Jag hade verkligen slagit i botten – hur fan blev mitt liv så här?

Under skoltiden ser man heller inte riktigt någon utväg.
Jag visste liksom inte att det fanns någon annan värld bortom Äppelviken.
Det fanns det tack gode gud men Äppelvikstiden kom att påverka en allt för stor del av mitt liv…🙄

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

12 tankar om “BOKEN: Del 2. Äppelviksskolan och Mobbningen”