BOKEN: Del 6. Kärlek, frustration och Självmordsförsök

Jag tror det var Jung som sa att en kvinnas första kärlek är hennes far och ett antal psykologer därefter som särskilt betonade våra föräldrarnas inblandning i hur våra anknytningsmönster kommer att gestalta sig.
Jag vet inte om mitt anknytningsmönster blev så bra.. I alla fall inte sett till den manliga sidan.. 🙄
Och att brorsorna flyttade hemifrån innan jag hann fylla tonåring och att feminismen förespråkade könen som sociala konstruktioner var nog inte heller så bra när det kom till att försöka lista ut och förstå det andra könet.

I alla fall så skiljde sig mina föräldrar redan när jag var 3 år – och efter det fick jag aldrig en riktigt närstående känslomässig relation till min far.

Läser man litteratur om att vara en faderlös dotter så ger det bland annat följderna att du:

  1. “saknar karta” i interaktionen med män.
  2. Att man undermedvetet har fått lära sig att förvänta sig mindre av män
  3. och att varje gång det tar slut med en man så är det som att bli övergiven av pappa igen… = överdriven neediness

-Och så har det mycket varit. Jag känner mig “hel” i alla andra delar av mig själv – men detta område är något som jag fortfarande finner mig brottas med.

Dessutom kan man fråga sig om jag kanske inte även misstolkat det här med att inte ha en känslomässigt nära relation till pappa? Hade jag stått honom nära så skulle jag kanske ha förstått att han var en enkel man som var som “män är mest” – kanske lite lost i känslornas värld men mån om att “ta hand om” – men då mer på det mer praktiska planet än det känslomässiga?

Och hade jag haft mer än var annan helg med pappa hade jag kanske kommit fram till det? Det vill säga; Han var där – men kanske inte på precis samma sätt som min mamma..?

Jag tror dock att när jag var liten så tolkade jag pappas “känslomässiga frånvaro” i mitt liv som självförvållat och att det sen var den tolkningen som jag sedan “byggde vidare” på när killarna sedan retades i högstadiet.

Det är svårt att “hålla sig ren” från sådana narrativ när de tolkningarna väl har fått fäste. Det är som att varje del av historien därifrån fram fastnar i den “revan” som har uppstått i din kärlek till dig själv och den dåliga spiralen 🌪️ är därmed påbörjad.

Det i sin tur ledde mig till Stureplan och till slut i armarna på en misshandlande pojkvän – som så att säga den ultimata yttre manifestationen på en “inre haltande” tolkning (- se senare kapitel). Dåliga ord om dig själv kan bara få fäste i din inre tankevärld om du så att säga redan “tror” på dem.
-Och eftersom jag hade tolkat pappas känslomässiga frånvaro från mitt liv som mitt eget fel så klickade killarnas “retande” in i det “narrativet” och de blev med ens mina mina “lärare” i hur jag behövde vara!

Det vill säga snyggare (- eftersom de kallade mig Joseful) mer självutplånande – eftersom de verkade störa sig på mig som person..? 🙄

Problemet är bara att det var “en konstruktion”. Att retas lite med varandra är också ett sätt att komma närmare och “känna” på varandra. Men med min inre felaktiga karta blir det något annat av det och jag förvränger deras ord till något att slå på mig själv med.🪓

-Problemet var bara att allt jag “lärde” mig var fel. Istället för att attrahera rätt män med den jag var, lärde jag mig att för att få kärlek så måste jag vara något annat! -Och de män som (korrekt) tolkade mig som en starkt tjej med eget huvud – fick något helt annat när jag sedan gillade dem tillbaka och således utplånade mig själv i min rädsla att förlora dem.. (- vilket jag förstås gjorde på grund av det istället 🙄)

Killarna som jag dessutom uppfattade “mobbade” mig gjorde nog inte ens det utan “stångades” nog bara mot vad de uppfattade var en kaxig tjej – men eftersom jag inte fattade det och inte förstod dynamiken i det här med kille – tjej ☯️ så blev tolkningen snarare att jag förtjänade det, att jag behövde bli snyggare och coolare eftersom jag inte “dög” och spiralen fortsatte därifrån framåt..


Frustration och självmordsförsök:

Så någon stans i 20-årsålder så växte snart i mig en enorm frustration över att aldrig kunna bli älskad av män som till slut kulminerade i ett självmordsförsök en kväll då jag fått för mig att en av mina bästa vänner på Stureplan gått bakom min rygg och dejtat den person som jag under säkert 4 år på Stureplan varit olyckligt kär i..

Det var en riktig korkad looser-kille egentligen med riktig usla värderingar som jag nog aldrig skulle ha valt om jag fullt ut hade känt honom och gjort en mer sund utvärdering…🙄 – men då på den tiden hade jag duktigt satt upp honom på en piedestal 🏆och var extremt kär.

-Det är tydligen också ett resultat av att växa upp utan män… Som man säger på engelska: “The picker is off” 🙄och man är extremt dålig på att välja de som är bra för en…

Att min vän dessutom (- av vad jag trodde då) inte hade haft några som helst svårigheter att få honom att älska henne bekräftade bara min tes att det var mig det var fel på.. – Vad var det jag inte tillmötesgick? Varför dög jag inte? Jag tillmötesgick ju f*n allt!! (- ja jag vet! 🙄 – helt fel tänkt!!)

I alla fall; jag kände jag på mig att jag skulle göra något drastiskt den kvällen så jag ringde mamma och frågade om jag kunde bo hemma hos henne (- själv bodde jag på söder då).
Mamma var ute men skulle komma hem senare så jag åkte dit.

När jag kom hem till mammas tomma lägenhet kände jag mig dock ensammast i hela världen(!) och det gjorde så förbannat ont i hjärtat så att jag upplevde att jag inte ens fick luft(!)
Allt jag ville göra var att förflytta smärtan så att jag kunde få luft(!) Jag letade därför fram ett rakblad ur mammas badrumsskåp och skar jag mig rätt över handleden. 🩸

När blodet började rinna ner på badrumsgolvet så förbyttes dock lugnet över att kunna andas till panik över vad jag hade gjort! Jag ville ju inte dö! Jag skulle inte ha dött heller efter som jag hade skurit åt ”fel håll” om man ska förblöda.. 🙄 – men det visste inte jag och ringde därför i panik till 90 000 och berättade att jag skurit upp min handled och undrade ”om det var farligt”?

En märkbart besvärad och mycket orolig kille satt i andra änden av tråden och försökte desperat få ur mig vart jag befann mig men jag avslöjade aldrig det och snart kom mamma hem. Hon var precis så mammig som jag behövde att hon var men hon verkade inte lika upprörd över vad jag hade gjort som jag trodde att hon skulle vara. Dagen efter visste dock hela familjen och syrran ringde och skällde ut pappa för att han inte varit närvarande under min uppväxt. Det var uppenbart för mina bröder att jag behövde terapi. Så här kunde det inte fortsätta!

De övertalade därför både mamma och pappa att betala terapi för mig hos en psykolog som de sökt reda på. Nu hade det gått för långt. Det här höll inte längre!

Psykologen hjälpte väl inte så jättemycket.. (- eftersom hon/jag nog aldrig lyckades fatta vad “problemet” var) men samtalen hjälpte i bemärkelsen att jag kände att det kanske var jag själv som var föraren i mitt liv.
Skulle något förändras så skulle det ta att jag medvetet jobbade med mig själv ☝️
Mitt kärleksliv kom dock att fortsätta bringa mig mycket olycka framöver i min resa mot att “lista ut” 😉 män…

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.