BOKEN: Del 6. Kärlek och frustration

Man får vara försiktig med vilken verklighetsbeskrivning man väljer. Personligen har jag alltid haft svårt för deterministiska verklighetsbeskrivningar där det ena följer på det andra som om valen aldrig var fler?
Inom det här området i mitt liv så har det dock varit som att jag var totalt oskolad i dynamiken som uppstår när könshormonerna tar sitt inträde och det typ för alltid alternerar relationen mellan könen.

Troligtvis var det den totala frånvaron av någon av manligt kön i min uppväxt (- i alla fall efter tonåren) som kanske gav mig en ofullständig bild av hur kärlek från det andra könet såg ut. -Och istället för att lita till intuitionen på området så litade jag till logiken och vad som sades med ord istället för vad som med handling visades…🙄

Det var något fundamentalt jag missade här… och/eller att jag helt enkelt valde fel narrativ (- gång på gång på gång…)! 🙄 utan att fatta vad lärdomen var?
Och uppväxt med en ensamstående mamma visserligen med bröder men som flyttade hemifrån innan jag nådde tonåren och inget mer än sporadisk kontakt med pappa (-särskilt efter tonåren) så hade jag inte heller någon som guidade mig till att välja “rätt” narrativ när det kom till det här med män.

Så när killarna i Äppelviken “stångades” mot mig uppfattade jag det inte som lek och stångandes utan jag integrerade istället deras hårda ord i berättelsen om “mig” istället för att stångas tillbaka – som hade varit det jag borde ha gjort.
– Egentligen, om jag ser till vem jag är idag, så var det mycket märkligt att jag valde den vägen..? – Men kanske är det så att jag alltid har haft en förkärlek för logik framför intuition och att jag inte lyssnat till det som visserligen inte sägs – men som också finns där?

Open letter from the avoidant to the anxiously attached

Ett katastrofalt utfall med syfte att identifiera var jaget behöver lagas: 
-Det gjorde hur som haver att det här området egentligen från dag ett blev snårigt – nej oförståeligt(!) och sårigt. – Det var som att det i den reva som har uppstått i självbilden fastnade så mycket skit, att hela området för min del aldrig blev något annat än ett öppet, pulserande, infekterat köttsår påfyllt i en intet sinande ström av värk, ångest och stress så fort jag sökte mig “testa igen”.

Och istället för att tolka varje ny värkande erfarenhet som en möjlighet för mig att identifiera exakt var självbilden behövde knådas om (med kärlek) så valde jag att istället att bädda in en felaktig tolkning av speglingen i mig och komma överens med de som blivit förövarna om att deras ord var sanning.

Det är det man brukar säga om kvinnor som växt upp utan sina pappor (eller manliga förebilder) att de inte vet vad de kan/ska förvänta sig av det andra könet när det kommer till detta område – och att det GER att de konsekvent VÄJER fel.

Det finns teorier om att vi således väljer de som inte så att säga “har valt oss” tillbaka eftersom att det är det enda vi känner till intuitivt utifrån hur vi själva växt upp (- bortvalda av pappa?) och att våra relationer således inte kan bli något annat tills vi lär oss att välja “rätt”.

I vad består polariteten?: 
För om man kan resonera att valet av kärlekspartner utgörs av det oreflekterade jaget speglad i en polaritet – så ska man kanske syna inför sig själv vad denna speglade polaritet utgörs av? – Vilken “sanning” är det jag väljer att få speglad? – Eller vad är jag så mån om att “få”?

Och vad är valet?
Något som också alltid förbryllade mig i det här valet var att för mig som kvinna så verkar det heller aldrig ha utgjorts av ett “val” i ordets rätta bemärkelse så som jag logiskt förstod “valet”? “Valet” verkar inte bestå i att jag får välja vem jag vill – utan det verkade snarare består av ett val mellan de som väljer mig.
– Ja annars blir det svårt att bygga på något om inte den du väljer – väljer dig tillbaka!

När hans plan aldrig var att stanna:
Det innebär att alla de “tricken” en oupplyst använder för att få honom att stanna; att ligga med honom, att gå honom till mötes, att förtrycka de sidor av sig själv som han inte verkar uppskatta (- enligt hans ord – mind you…🙄), är i praktiken helt verkningslösa! 
Det fanns inget egentligen att “jobba med” från början för han “valde” aldrig dig!
Och bara den som inte vet hur kärlek ser ut från början fortsätter att försöka när inget av det du får tillbaka någonsin är kärlek..🙄 – Och det är bara en felaktig bild av kärlek som får dig att stanna när speglingen du får tillbaka är allt annat än kärlek…   

För han må stanna (ett tag) för vad du ger honom – men han kommer aldrig att “välja” dig tillbaka utan att förakta sig själv… – För du var ingen “resa” för honom – nej du “var där” för honom och det innan och (mind you!) till trots(!) att han inte “var där” för dig! 

Ett narrativ får fäste i ett upplöjt spår:   
Så nej jag fick kanske aldrig lära mig hur den manliga kärleken såg ut, eller vad man kunde att förvänta sig. – och många gånger blev faktiskt mina män lika förvånade som mig när jag VAR vad de SA att de ville ha, men när det sedan visade sig att de inte ville ha det ändå🙆‍♀️.
– Det är svårt att vakta sina gränser och “vara den man är” när man i den ursprungliga (- om än felaktiga) konstruktionen tror att det man måste göra är att förställa sig för att få kärlek… 🙄

Nu vet jag att det inte var så att pappa lämnade mig.. Jag har pratat med pappa och han har stannat även när jag har klandrat honom för den felaktiga konstruktion som JAG har byggt i mitt sinne utifrån min tolkning av det som var.
Vad som händer är “sanning” – men dina tolkningar av vad som händer och varför det sker är inte sanning – de är din tolkning! Och utifrån pappas håll var det ingen MENING bakom det som hände på det sättet som jag hade tolkat det (- min tolkning var att han inte ville ha mig). Det bara blev – och hade det varit idag så hade det blivit ett annat val.

Men vad som hände i mitt liv utifrån den tolkningen var dock att i den revan plöjdes det ett allt djupare sår av självutplåning när jag kom i tonåren och sexuellt frustrerade pojkars smädeord/stånganden fick fäste som “sanningar” i mig. Det vill säga jag trodde att jag fick “lära” mig att jag var “för ful”, för ocool, för dum och för okvinnlig för att någonsin kunna få en mans kärlek.
Så i förhållanden ledde det till självspäkning. Ett utrotande av jaget i relation med en man för jag tolkade det som att det jag hade “lärt mig” var att jag var otillräcklig – var det därför inte ens min egen pappa (- så som jag tolkade det 🙄) stannade i mitt narrativ? 

Och kärlek fortsatte därifrån att göra rejält ont – för det var vad jag hade lärt mig att det skulle göra och det gör den ibland fortfarande, när jag försöker läka mina gamla automatiserade reaktioner och tankebanor byggda utifrån en felaktig grundkonstruktion ❣️

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: