BOKEN: Del 7. På utkanten av en Kändisvärld och vikten av att vara galen för att lyckas?

Jag tror att jag hamnade på Stureplan just för att jag blev mobbad. Jag behövde vara där för att bevisa för mig själv att jag inte alls var en nörd och att jag inte alls var ful som de hade sagt i skolan att jag var.

För det var mycket det som den tiden gick ut på. Att bevisa för mig själv att jag var värd något och då på det enda sättet som jag då kände till; Genom min kropp.
Eftersom jag då inte heller såg någon chans i helvetet att komma in på Högskolan och bli något därigenom eftersom jag hade hatat att plugga på Gymnasiet, så var min plan nu att fortsätta som bartender, kanske en dag driva ett eget ställe och sen att fortsätta med skrivandet som jag gillade att göra och se om det kunde bli något av det.

I dagsläget hade jag dock inget som definierade mig. Därför antar jag att jag gick den enkla vägen. Jag sökte spegla mig själv i andras stjärnglans. Tänkte väl; att ville de umgås med mig så var jag ändå någon. Och i den bemärkelsen så var det för det som jag betalade tillbaka med min kropp. – På Stureplan kallades företeelsen “Starfuckers”.

Vi var många som gjorde det. De flesta hade samma bakgrund som jag. Man hade blivit nedtryckt i skorna under uppväxten och nu sökte man sitt egenvärde i andra personer. Så vi gjorde oss vackra – Det var vår väg in i synligheten. Och vi ställde upp med våra kroppar.
– Jag antar att det är därför jag fortfarande idag aldrig har fått orgasm. För under för många år så var sex inte det det borde ha varit. Jag hade inte sex för mig. Det vara bara mitt sätt att betala tillbaka för uppmärksamheten. Folk brukar skriva om kvinnor och män som ligger runt att “de är ute efter bekräftelsen” och jag antar att det var det, det var. Även fast jag då valde att bortförklara det med något pseudofeministiskt tjafs om att jag som kvinna minsann också hade rätt till min sexualitet.

Och någon stans längtade jag ändå ur det. Jag hoppades hela tiden på ett starkare förhållande – ett riktigt sådant(!)- med det hände liksom aldrig (se tidigare kapitel). Jag träffade särskilt en man som jag ärligt ska erkänna att jag var på riktigt förtjust i. Han drev olika friskolor och såg i mina ögon helt otroligt bra ut. Han var många år äldre och hade mycket bestämda åsikter om livet, vad som gjorde människor framgångsrika och förstås om lärande, tänkande och intellekt – eftersom det var det han arbetade med.
Jag tyckte väl inte alltid att han hamnade rätt i sina analyser (troligtvis för att de bröt rent ideologisk med vad jag trodde på) men med min (icke-) akademiska bakgrund hade jag knappast något att sätta emot.
Så här i efterhand kan jag dock fundera på om det inte var det han ville att jag skulle göra när han provocerade så(?) – Det vill säga att han ville att jag skulle argumentera emot honom och knåda om hans provokativa sanningar mot det jag tror jag behärskade bättre än honom; det vill säga människan, hennes känslovärld och det sociala samvetet?

Sedd genom mina ögon idag så rullade han dock på som ett ångvält med “sanningar” som inte alls var knådade mot en social verklighet och det med ett självförtroende som jag än i dag kan finna provocerande(!) – men avundsvärt. – Och frågan är om det inte ändå är det som behövs för att vinna framgång? Nyckeln i framgång ligger ju lite i att säga att det omöjliga är möjligt och att lyckas tänka utanför boxen (vilket paradoxalt nog inte är det man lär sig i skolan). Det förutsätter ju i sig att man ju faktiskt är lite galen? Det vill säga man tror inte bara att saker kan förändras, man tror dessutom att man själv kan förändra dem 🙂

Man brukar ju säga att starkt självförtroende (inte självkänsla) och integritet är viktigt för framgång eller för den delen för att kunna förändra världen. – För om våra kollektiva sanningar ändå bara är en slags summa summarum av den rådande samhällsdoxan (dvs. summa summarum av människor i ett samhälles sociala sanningar typ) så bör det vara att stå stark i sin åsikt som gäller för att förändra den? – Det och att man har förmågan att få fler att se sin livssanning i din.

Hur som haver så tog det slut med den mannen på ett mycket märkligt sätt. Eller slut förresten, vi var nog aldrig tillsammans (jag hade ju aldrig vetat hur det skulle vara).
Det var en kväll när vi båda var ute. Jag med mitt tjej-gäng och han med sitt kill-gäng.
Vi var på Kharma – ett populärt ställe på Stureplan som alltid var fullpackat på torsdagar. Där möttes vi upp vid baren för att hånglas. Vi skulle sedan gå tillbaka till våra respektive sällskap för att mötas upp senare på kvällen.
När jag sedan vänder mig om för att gå tillbaka till mitt sällskap hör jag en stor smäll bakom mig. Jag vänder mig om och finner honom på golvet med ett stort jack i pannan. Jag vart chockad men hjälpte honom upp och stödde honom ut i köket där jag engagerar köks-personalen i att hämta is, fixa fram förband och att ringa ambulans.

När ambulansen väl kom blev det dock inte mig som han frågade att följa med till sjukhuset utan hans kompis! Än en gång(!) hade jag alltså träffat en kille som inte såg mig som något seriöst eftersom jag inte ens fick följa med till sjukhuset(!)
Jag blev flyförbannad och skickar dagen efter ett SMS där jag skrev att det nog var bra det som skedde för nu har jag fått se “hans rätta färger” och att jag nu fattade att han inte ville något ärligt med mig.
Efter det SMS:et får han dock för sig att det var jag som hade sett till att få honom nerslagen(!) Så framåt kvällen blir jag uppringd av en kvinnlig polis som berättar för mig att han tror att jag “har sänt torpeder på honom”.

Jag tänker så här i efterhand att det var just den där överdrivna självförtroende-genen som gjorde sig gällande den där morgonen när han vaknade upp på sjukhuset och får mitt SMS. För om man tror att hela världen kretsar runt en själv, något som jag ärligt ska erkänna att även jag själv kan lida av ibland(…), så tror man också att alla konspirationer är större än de är.
Så när han ligger där och får mitt SMS av kvinnlig besvikelse så landar han således i den mest fantastiska historien om vad det var som har förlöpt.
Den kvinnliga polisen fattar dock rätt snart att det här nog bara är något knäppt som han fått för sig själv i fyllan och villan, så hon säger till mig där på stående fot att det här nog inte går till åtal.

Än en gång har dock kärleken fullständigt golvat mig och så här fortsatte det..

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

3 tankar om “BOKEN: Del 7. På utkanten av en Kändisvärld och vikten av att vara galen för att lyckas?”