BOKEN: Del 9. Varför jag stannade i ett misshandelsförhållande

Att det här kapitlet har dröjt så pass länge har troligtvis att göra med att även jag har svårt att förstå varför jag stannade i ett misshandelsförhållande, hur det kunde hända mig och varför jag inte lade benen på ryggen vid första örfilen.
Sanningen är väl att jag inte uppfattade när det hände, det vill säga när min värld vändes upp och ner och när jag slutade uppfatta vad som var mitt sätt att se på saker och vad som var hans.  

Jag har många gånger frågat mig om det var för att jag var en svag människa som det här hände mig? Men jag tror inte det. Jag tror att det handlar om att vi människor visar förtroende för varandra genom att låta andra ta del av dig och dina svagheter. Att vissa personer sedan sviker det förtroende kunde jag sen aldrig ha skyddat mig emot, det vill säga om jag inte slutat att lita på människor helt.
Det finns säkert fler sätt att tolka våld i nära relationer på men här är i alla fall mitt sätt att tolka det. Det här är min historia.
Magnus var en väldigt social person. Otroligt omtyckt och populär i Stureplanskretsar. Få personer skulle nog över huvud taget ha trott på att han slog eller för den delen på att jag lät mig slås. Jag sågs som en relativt stark tjej, kaxig när det behövdes och som inte tog så mycket som ett nyp i rumpan utan att i nästa stund avlossa en rejäl ordsalva. Jag har tänkt mycket på hur det kommer sig att jag inte lämnade honom redan den första gången han gav mig en örfil eller slängde mig i en vägg. Långt senare fick jag veta att det heter normaliseringsprocessen, den process som sakta men säkert vänder din verklighetsbeskrivning på ända tills du till slut tar över hans/hennes tankar och gör dem till dina egna.

 

Bakgrunden:
Efter jag förlorat jobbet/sagt upp mig på det jobb som jag jobbade på när jag träffade Magnus (se förra kapitlet) så kom en period av arbetslöshet. Det gav att jag och Magnus kunde spendera mycket tid tillsammans och relationen fördjupades väldigt snabbt. Manliga vänner har sagt att jag nog inte hade varit mottaglig för honom om det inte samtidigt varit så att jag blivit arbetslös och att min självkänsla var extra dålig vid tidpunkten. – Vad våldsmannen/kvinnan gör är nämligen att pejla in på dina svagheter. Varje gång du berättar om något drag hos dig själv som du är mindre stolt över, det vill säga så där som man kan göra när man vill visa en annan människa att man har förtroende för henne/honom – då tar en misshandlare dessa skärvor av självutlämnande personlighetsbrister och helt plötsligt har de byggt ihop en helt ny personlighet av dig av dina mest självutplånande och svarta ”sanningar”. 

De öppnar en värld som du aldrig har levt i förut, men som du nu tar för att vara sann. En mörk och kall värld där du där du är värdelös, där dina vänner är svikare och där det är tur att du har honom/henne.

Om man ska ha en teori om varför vissa människor gör så här så är det väl för att ta kontrollen över något som de inte upplevde sig har kontrollen över tidigare. Magnus implicerade någon gång att hans mamma blev slagen av hans pappa. Han hatade män som slog och jag kommer särskilt ihåg hur vi kollade på en film där en man slog en kvinna och han sa: – fy fan, sådana män bör inte få leva.
Det uttalandet gjorde mig helt perplex. Särskilt mot bakgrund av att han bara dagen innan hade örfilat mig, slängt in mig i en vägg och suttit på mig med händerna slutna kring min hals när jag försökt fly lägenheten efter ett gräl.
Jag hade försökt hantera att jag fortfarande älskade honom trotts misshandeln genom att dela upp honom i två sorters Magnus. Ena som var ond och andra som var god, men när jag någon gång sa det till honom svarade han med att han inte alls var två personligheter och att det var jag som var knäpp.
Mina vänner sa också att jag var knäpp, men av en helt annan anledning. Av vad jag har uppfattat i efterhand så förstod de aldrig hur allvarligt det var. Jag som ju var så starkt. Om det var riktigt allvarligt så skulle jag väl söka hjälp?

Inte för ens en riktigt nära vän till mig råkade ut för samma sak fattade de runtomkring hur illa jag hade mått. När det uppdagades att hon hade blivit misshandlad brast det rejält för mig. Dels för att jag kände en hopplöshet över att jag aldrig reste mig och protesterade. Och dels för att jag inte kunnat beskydda henne från misshandlarens våld.
Jag hade försökt att varna henne. Hade sagt att det snart skulle smälla. Men när jag fattade att det nog skulle bli han framför mig om jag fortsatte att ihärda så släppte jag frågan och sa bara att OM det skulle hända så skulle jag vara där för henne.
När hon sedan ringde upp mig en lördag med gråt i rösten så visste jag precis vad som hade hänt. Det jävla puckot hade lagt sina dum-smutsiga händer på min vän, han hade tagit sig rätten.

Min vän hade dock, i motsatts till mig, modet att anmäla. Och även fast hon hade bildbevis och hade vittnat direkt efter misshandeln så lades åtalet ned trotts tre(!) överklaganden.

Min vän gick då till ett känt TV-program med fallet. 
Sent kommer jag glömma den halvleende medelålders åklagaren som så tydligt tagit killens historia för sann och som nu stod i rutan med ett hånleende och menade att det bara handlat om lite ”ruff sex” ungefär. Det medan jag visste om hur hon grät sig till söms om kvällarna och hur hon även långt efter det som hände kunde få  flaschbacks när hon var intim med killar. 

 

Jag bävade för vad som kunde ha hänt mig om jag anmälde.
Jag hade en kompis som klagade på att jag aldrig gjorde det (-jag uppskattar när mina vänner är lagom hårda mot mig på det sättet när jag är stark nog att ta det☝️). Min vän menade att nu kunde istället en massa andra kvinnor bli misshandlade.
Jag ser dock framför mig hur det hade blivit om jag anmälde;
Magnus var ju känd och gick medvetet(?) aldrig ut offentligt med att vi träffades – även om jag sov hos honom sex dagar i veckan. En gång under den tiden när vi träffades hade han varit med i ett större reportage i en tidning. På  frågan om han vid tillfället då träffade någon hade han svarat att nej och att han var fullständigt singel. När jag sedan frågade honom vem det i så fall var som jag var ihop med hade han svarat med att som vanligt vända det till att det var jag som var dum, självisk och ytlig och att jag bara var med honom för att han var känd. Sen, skrik, örfilar, stryptag och därefter försoningskram där jag lät honom ”trösta mig” för den misshandel han utsatte mig för.

 

Det var så sjukt, så otroligt vrickat men det var fullt logiskt när man levde i det: Jag skulle bevisa min kärlek genom att inte kräva att han ens stod för att vi var tillsammans, medan jag skulle hålla mig hemma när han ville, inte prata med några andra män och alltid vara ”på jour” för honom även om han aldrig skulle vara ”på jour” för mig. Så var livet, så var ordningen och så lät jag det fortgå även om mitt gamla jag protesterade vildsint mot den logiken. Varje uppror slogs dock våldsamt ner med slag, hot om att förstöra mitt liv och sedan lov om guld och gröna skogar när ångesten kom ikapp honom dagen efter.
Han var ju inte så där egentligen – det visste ju jag. Jag skulle förstå honom men jag lyckades på något sätt glömma att han aldrig förstod mig tillbaka.

Och slagen, ja slagen var vår hemlighet, han sätt att bevisa sina intensiva känslor för mig. Det är nog svårt för utomstående att förstå men slagen förde oss allt tätare samman för ingen annan fattade ju att slagen egentligen var ett uttryck för kärlek(?)
– Den mest intensiva kärlek jag ditintills känt.  
 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.