Min bakgrund:

Min bakgrund och uppväxt:

Jag håller med om att vår bakgrund absolut formar oss – men vi väljer själva om den även definierar oss och våra möjligheter. Här under redogör jag lite kort för de utmaningar jag själv har haft i mitt liv.
– Det för att jag tror att min bakgrund är en viktig del i att förstå mig och vad jag kommer ifrån

(- för den som kan vara intresserad av det 😉)

Mina föräldrar skiljde sig när jag var fyra och jag växte upp med en ensamstående mamma och två bröder i förorten Spånga.
Mamma jobbade mycket hårt för att ensam få ihop ekonomin och ekonomiska bekymmer var ett återkommande problem under min uppväxt. 
Mamma gjorde dock allt för att vi skulle få ett så bra liv som möjligt och avancerade snart till chef för den förskola hon jobbade på i Vällingby (- vilket dock innebar att hon var borta mycket och jobbade och hade sena möten och administration).

Dyslexi:

Jag hade alltid svårt i skolan på grund av sent i livet upptäckt dyslexi. Och eftersom min mamma jobbade till sent på kvällarna så kunde hon sällan hjälpa mig med läxorna och än mindre ge mig den volym av hjälp och stöd jag hade behövt (– det är mycket vanligt bland de som lyckas sämre i skolan att de har ensamstående föräldrar). Under mina tidiga år var jag därför mycket känslig för att bli kallad dum – samtidigt som det inte gick bra i skolan vare sig hur mycket jag ansträngde mig!

Dessutom hade jag ingen studieteknik att luta mig på (- är det inte märkligt att man inte får lära sig någon sådan i skolan?)

Jag fick också lära mig tidigt att de betyg du får i skolan är mycket godtyckliga och verkade mer ha att göra med huruvida läraren gillade (- eller ens kom ihåg🤷‍♀️ ) dig.

– Under min skoltid fick jag exempelvis ”Icke Godkänt” i data och högsta betyg i hemkunskap som huvudsakligen gick ut på matlagning – vilket går tvärt emot vad jag skulle säga att mina vänner och arbetsgivare vet om mig idag.. (-Jag har varit IT-ansvarig på fler av mina senaste jobb och jag lagar alltid de äckligaste 😝 matlådorna).


Svenska balettskolan:

När jag var nio kom jag in på kungliga svenska balettskolan som var en elitskola för klassisk balett.
Här trivdes jag mycket bra och var duktig (- även om jag alltid var sist i klassen på att lära mig nya steg…🙄). Och kanske grundlades här ändå en tro på att man kan åstadkomma vad man vill bara man hittar tillräckligt med glädje i det man gör?

Efter tre år på skolan så började dock min ”kämparanda” att tryta. Jag dansade då utöver den vanliga baletträningen på fyra timmar per dag även upp till tre fyra föreställningskvällar i veckan på Operan – vilket innebar mycket lite tid till vila och återhämtning. 😥

Dessutom hade lärarna på skolan en beklaglig pedagogik i vilken man menade att uppmuntran kunde ”förslappa” och bristen på bekräftelse och de ständigt sena kvällarna som störde dygnsrytmen samt den hårda kroppsliga träningen, gjorde mig utmattad och jag började leka med tanken att sluta – nog mest för att jag behövde en liten paus.


Snobbskolan Äppelviken:

Min mamma ringde då Äppelviksskolan i Bromma för att ”kolla läget” om jag kunde byta till den skolan (- istället för Alviksskolan som hon tyckte hade blivit för stökig) – mest för att bara vara förberedd om jag beslutade mig för att sluta…

Rektorn i Äppelviken missförstod dock ”pejlandet” och satte istället ”igång processen” – så jag fick sluta på balettskolan för att balett-skolan eftersom de hade fått reda på mitt ”pejlande” och det faktum att jag ”vacklade i mitt engagemang” 🤦‍♀️ menade de var en indikator på att jag aldrig skulle orka ge skolan det engagemang som en elitskola som denna krävde. ☝️

Så jag hamnade sålunda i snobbskolan Äppelviken och här gick livet sedan rejält av linje…🙄
Precis allt gick fel från dag ett(!) och jag blev mobbad inte bara för att jag var rakryggad (-vilket man blev av att träna balett så många timmar per dag) – utan även för att jag var fattigare än alla andra 💸(…) och även, påstod de, ful (- Joseful…) och senare – när de märkte att de fick utväxling av det 🙄 – även korkad... 🤦‍♀️


Annan social ordning:

En obehaglig och för mig ny ordning rådde dessutom på skolan – vad jag uppfattade som en starkt patriarkal ordning som jag aldrig tidigare hade varit med om och som jag hade svårt att manövrera.

I början hade jag dessutom berättat för en ny vän på skolan vad mina föräldrar jobbade med och jag hade (- utifrån att jag inte trodde att det spelade någon roll) sagt att mamma jobbade på dagis och pappa på tryckeri (- vilket inte rättvist återgav deras positioner – mamma var ju förskolechef och pappa välbetald säljare 🙄 ). Dock hade hon gått och berättat för sina föräldrar vad jag hade sagt varpå de hade sagt: – Umgås inte med henne! – Hon är säkert sosse…🌹

Jag upplevde att det var en nervös och extremt bajsnödig 💩 ordning som rådde i Äppelviken när det kom till det sociala.
– Och kanske var det samma osäkerhet och bajsnödighet som fick en mor att säga till sitt barn(?) att inte umgås med ett annat barn för att ”hon säkert var sosse” 🌹 som var hela kärnan här i ny-rikemansområdet Äppelviken?

Över huvud taget hatade man ”sossar” i Äppelviken och åkte regelbundet över till ”sosse-skolan” Alvik för att som de sa ”- banka skiten ur de jävla sosse-barnen” (- som om man själv kommit på att göra det och inte fått de värderingarna från sina föräldrar 🙄 )

Var det deras inre osäkerhet som gav detta enorma behov av yttre attribut för att stärka en inre haltande självkänslan?
– Och var det därför det var så viktigt att bevisa sitt ”värde” med att även ens barn skulle ha ”rätt vänner” att föräldrarna själva skulle ha ”rätt hus i rätt område” och var det även det som den extrema märkeshysterin👖 som rådde i Äppelviken handlade om? 🙄

Hur som haver så var jag här luftplanterad i en kontext där ingen delade mina erfarenheter (-inga hade ensamstående föräldrar eller var fattiga) ,mina värderingar (- en stark mor med starka feministiska åsikter) och mitt sätt att se på saker (- ett annat samhällsperspektiv utifrån hur min vardag såg ut och vilka utmaningar vi hade). Och därför var det inte heller någon som identifierade sig med mig tillräckligt för att backade upp mig när jag blev mobbad av killarna – och troligtvis hade det även kostat dem själva för mycket i den här miljön☣️❌ 🌱


Mobbningen:

Dessutom frågar jag mig, om det inte är så att alla taskigheter vi utsätter andra för i själva verket helt och hållet handlar om att ”kleta av sig” 💩 sin egen ångest och utsätta någon annan för den osäkerhet man själv känner på insidan på någon annan som kände samma slags ångest? 🔄

Jag menar när jag tänker efter så här i efterhand så var det bara killarna som ”mobbade” mig. En av de långa killarna mobbade mig för den raka hållningen – men om man tänker efter så var det nog för att han själv hade ångest över att var längst i klassen men uppenbarligen inte trivdes med det eftersom kan ”hukade ihop sig” när han gick för att liksom dölja sin längd. – Gjorde han av med sin ångest över att utmärka sig på någon annan som också utmärkte sig som annorlunda?

Och en av killarna som gjorde så där riktigt taskiga saker som att säga att man var snygg i en kjol för att sedan ropa efter en: ”- Trodde du på den själv eller?” när grabbarna var med, hade nog liksom jag svårt för den patriarkala ordningen – men spelade med i den ”inför grabbarna på skolan” för att på så sätt dölja sitt eget utanförskap?
– Var han eg. också trött på de manlighetsnormer som rådde på skolan?

Och den tredje killen som gick på riktigt hårt (- och dagligen 🙄) hade dessutom varit min vän från början. Dock hade jag nog ”kläm till” honom för hårt i något lek-gnabb någon gång 💔 (- jag menar svårt att veta vilka ägg man trampar på när jag inte längre hade några män att bolla det med hemmavid🙄) – varpå han spårade fullständigt med taskigheter!
– Slogs han bara med sin upplevda otillräcklighet?

– Jag menar: det blir det narrativ du interagerar med

Jag tror även att mobbare i mångt och mycket lider av samma sår❣️ som de som de mobbar 🔄 och att de ”väljer offer” utifrån vem deras ord kan tänkas få fäste på?
Eller så väljer någon som ÄR på ett sätt som de själva inte tillåter sig vara – eller som det inte uppfattar att miljön i vilken de är nerbäddade i inte tillåter dem att vara? (- Rättvisa? Sossiga? Mjuka? Sårbara?) 😄

Så hade jag inte från början känt ett utanförskap i den här skolan.. – så hade nog inte deras ord fått fäste på samma sätt. 🔄
– Och de hade inte fått utväxling för sina taskigheter – för att jag inte hade interagerat med deras narrativ/berättelse – genom den vinkeln över huvud taget. ☝️

Men nu blev det istället tre år av helvete mitt under den kanske mest viktiga tiden vi har under våra liv? – Tonåren när vi skapar en egen person – även i relation/polaritet gentemot det andra könet?

Och jag tror det är det här vi kanske gör? – resten av livet går ut på att försöka heala våra tonårssår?


Fel spår 🛣️

boy and girl cutout decals



Men det var svårt för mig att få distans och förstå fatta vad som hände där i tonåren… – och det var nog särskilt skadligt i och med att man i tonår blev kön?

Och kanske var det extra svårt att manöverera den här välden när jag inte hade några män att bolla den med hemavid heller?
Det eftersom mina bröder nu hade flyttat hemifrån och min kontakt med pappa begränsades allt mer eftersom mamma tänkte att jag nu nog hellre ville umgås med vänner på helgerna än att åka till pappa.

Så härifrån fram blev det i många år den berättelsen/narraitivet som jag byggde vidare på ❣️🤦‍♀️ – Det vill säga: att män tydligen var onda, taskiga och slog – och ville jag ha män i mitt liv så skulle det tydligen vara det jag stod ut med! 🤦‍♀️

railroad tracks in city

Och när man tror något så mörkt så har man en kuslig förmåga att få den ”sanningen” att återbekräftad i ens liv… – Genom de val man gör, genom hur man interagerar med sin omgivning och genom de automatiserade reaktioner man därifrån håller sig med och tränar… 🔄


Stureplan och kändisvärlden:

Arbetsprov Josefin Deiving - Veckans Vimmel

Så efter Äppelviken så kom (- surprise, surprise!) även jag att söka mig till att stödja upp den i Äppelviken-skapade haltande inre självkänslan med yttre attribut och landade således i Stockholms Epicentrum för bajsnödighet 💩 och sårade självkänslor…🙄 : Stureplan!

– Först som bartender och senare som skvallerreporter och nöjesreporter.

Såriga narrativ ❣️ :

sea water weather ocean

Den nedåtgående spiral 🌪️ som påbörjats i Äppelviken om att män var onda 👿 och inte att lita på kulminerade här även i att jag här valde att hänga med en man – som jag sedan tillät kontrollera mitt liv genom regler, hot, straff och slag. 👊

Här hakade alltså min sårighet❣️ i någon annas ”sanning” om att han inte kunde gå efter de tjejer han egentligen ville ha(?) – och min sårighet: om att ”män tydligen var så här” och band oss samman i något slags ”trauma bond” – där jag lät honom sakta men mycket säkert släcka ut den lågan 🔥 som var jag…

crop man covering mouth of woman



Det var som att långsamt (och mycket plågsamt) dö…
– Så mycket av det som ”var jag” var jag tvungen att hålla tillbaka!
Det för att inte störa hans sinnesstämning eller få honom att reagera ”dåligt” 👊

Han murade 🧱 i sin tur fängelsets ramar allt tightare omkring mig så att jag inte skulle se att det faktiskt inte behövde vara så här! 🌱 – att det faktiskt fanns människor som tyckte om mig för vem jag var och att det egentligen ”bara” handlade om att istället välja det/eller känna sig värdig det narrativet istället! ☝️


(- Vilket är otroligt svårt när man inte fattar att man är värd ett annat narrativ än det ens mobbare har inpräntat…).

Så snart kunde jag inte andas alls… 🌬️

woman showing stop gesture with hand

Jag var tvungen att ta mig ur om jag över huvud taget skulle överleva – som människa (- eftersom våldet även synes eskalera).

Det var FRUKTANSVÄRT svårt och jag ”föll tillbaka” säkert femton gånger tills jag äntligen lyckades bryta vårat ”trauma bond”.

Jag fick VERKLIGEN bestämma mig för att min ”låga” faktiskt 🔥 var värd att kämpa för(!)
Det medan hans hot så klart eskalerade och han sa att han skulle se till att jag aldrig jobbade i den här staden igen..

Så jag behövde en flyktväg där han inte kunde nå mig… – En sfär han inte kunde förstöra!

Högskolan:

woman in black long sleeve dress standing on brown concrete pathway

Så jag började seriöst snegla på högskolan. Jag hade visserligen sneglat på högskolan förut – men jag hade inte haft självförtroende nog att våga söka… – men det var som att det ”final:a” i situationen nu gav mig den där extra pusch:en att ändå söka. Som om att alla andra utvägar var uttömda liksom?

Och även om grundskolan hade övertygat mig om att skolan inte var för mig… – så övervann jag den rädslan mot bakgrund av att det det inte annars fanns något val som jag såg det. – annars skulle jag dö här i mörkret hos honom…

Dessutom började hans ”sanningar” om att jag var värdelös krackelera mot bakgrund av att det började gå bra för mig inom politiken 🌹 (-som jag sökt mig till samma år som jag träffade honom). – Jag blev föreslagen som ordförande för min lokala sosse-förening och 2004 kom även beskedet: jag hade kommit in på högskolan!

neon signage

Det var också nu som jag upptäckte att jag hade dyslexi – men eftersom jag skämdes så fruktansvärt mycket över det så använde jag inga av de konventionella hjälpmedel som fanns för tillståndet.

Dock visade det sig att när skolan inte längre gick ut på att memorera utan att tänka själv(!) så gick det MYCKET(!) enklare för mig! Och även fast skolan dock fortfarande i någon mån fortfarande gick ut på att pejla vad just den för närvarande professorn tyckte var det viktiga i det vi lärde oss…(- och som inte alltid stämde med vad jag tyckte var viktigt). Så blev det enklare för mig att plugga eftersom jag pluggade något som jag själv var intresserad av!

Jag fann nu även egna vägar för att erövra studierna och det var troligtvis här mitt intresse för teknik och systematisering som mitt hjälpmedel för att erövra studier och arbete -grundlades.

Politiken:

Josefin Deiving

Ungefär samtidigt började jag som sagt även med politik – och jag hade här en ambition att även hjälpa andra som hade det svårt att få fäste på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och i livet!

Jag såg bland annat en allt större yngre generation som, liksom jag, föll genom säkerhetsnäten och jag ville jobba hårt för att de inte skulle ge upp och för att de äldre inom politiken också skulle förstå vilken växande grupp detta var och hur deras verklighet såg ut!

(- under den tiden jobbade hälften av alla unga mellan 16-24 på osäkra anställningar och en fjärdedel av alla mellan 25-34 år – dessutom fick unga inga lägenheter eftersom de saknade fasta jobb…🙄).


Josefin Deiving

Efter högskolan började jag således att jobba inom politiken och jobbade då just med att få ungas verklighetsbeskrivning att synas mer i politiken. Jag var mycket framgångsrik inom det – Under min tid inom politiken växte mitt ungdomsdistrikt med 44% och vi fick in fler unga på listorna till partikongresser samt Riksdag, kommun och landsting – än det någonsin varit på dessa! – Dock gav den framgången också att jag börjades ses som ett för starkt hot mot andras intressen inom partiet.

Eftersom jag dessutom varken hade föräldrar eller syskon som varit politiskt aktiva som kunde förklara för mig hur det här med makt och organisationer fungerade, så fick jag efter 8 år i partiets tjänst se mig förpassad till plats 16 på kommunlistan (- en mycket låg placering).

Jag fick även nyttiga – om än kostsamma 🙄 lärdomar kring vad som händer när konstruktioner ”krockar” och när personers olika ”sanningar” inte går att gifta samman…


Bråk med interna partistrukturer:

Josefin Deiving i AIP

Jag rullade inom partiet på som ett ångvält och tänkte inte alls på allianser eller på att andra kunde känna sig hotade eller trampade på av hur jag for fram 🤦‍♀️

– Istället gick jag kraftfullt på de ”gamla i gemet” och krävde att de skulle flytta på sig samt anklagade de etablerade politikerna för att inte förstå samtiden (- se bild).

Jag gick på facket för att jag tyckte att de inte mötte upp de som verkligen behövde det(!) – det vill säga de unga utan fasta anställningar och jag gick på S-kvinnor ♀️ för att jag tyckte att de var en hopplös nomineringsorganisation för ”systrarna från SSU-tiden” (-vilket åtminstone på den tiden och i den arbetarekommunen faktiskt var sant)

Med andra ord: jag rullade på som ett ångvält och blev sen förvånad när jag mot detta fick en kraftfull motreaktion. 💣

Dessutom backades jag inte upp av de unga som jag hade ”krigat för” i partets olika interna val – utan de tog istället sina händer ifrån mig och bevakade istället sina egna intressen (- vilket nog var klokt utifrån deras egen utgångspunkt.)

– Så 2011 lämnade jag partiet, sårad, bitter och besviken 💔


Karriär:

Josefin Deiving i Finanstidningen

2011 började jag så istället jobba som organisationsutvecklare inom ett tjänstemannafack.
– japp facket! Men jag jobbade även här för att de förtroendevalda skulle ta sitt ansvar för de icke fastanställda och bevaka deras förtur till heltidstillträden!

Och här gjorde jag sedan en stark karriär och drev förbundets nästan samtliga större projekt. – Som bland annat ett projekt (-se bild) som handlade om den ökande stress vi kunde se hos tjänstemännen mot bakgrund av de IT-system eller – Customer Relationship Management-system (CRM) som nu infördes på bred front i branschen.

Vi kunde konstatera att autonomin i jobben blev lidande och stressen ökade när systemen intog arbetsplatserna…


Missförstånd och fulspel

Jag kom därefter att själv leda förbundets införande av sitt eget CRM-system med allt vad det innebar. Och för mig blev det då självklart viktigt att systemen istället för att stå för mätning av arbetsinsats – istället enbart skulle vara ett hjälpmedel(!) för medarbetarna att göra deras arbete enklare!

Det gjorde att jag var noggrann med att involvera rätt personer i processen och rigga systemet efter deras behov!

Efter ett tag intogs dock förbundet av ett nytt gäng medarbetare vilket tyvärr sammanföll med att jag som utbildningsansvarig (-som tidigare varit fackordförande på förbundet också) utmanade chefens ställningstaganden på vissa punkter där jag tyckte att han tog dåliga beslut!

Det fick honom att vända sig emot mig för att rädda sig själv mot styrelsen. Och han fick sen även min nya mellanchef att vända sig emot mig genom att underblåsa missförstånd. Hon hade dessutom – utifrån att hon var jurist – även dåliga erfarenheter av CRM-systemen och deras ”mätande av arbetsinsats” och hon lyckades aldrig fatta att min ingång var en annan.

Jag tror dessutom att genom att göra henne till mellanchef för mig och sedan prata skit om mig inför henne var min översta chefs sätt att göra min arbetssituation ohållbar.
När hon dessutom plockade av mig mitt utbildningsansvar (- som varit roten till problemet i konflikten med översta chefen) så blev situationen på arbetsplatsen för mig ohållbar 😢 och jag blev då lägligt ”scout:ad” till ett välbetalt PA/PR-jobb med IT-inriktning.


Nutid:

Josefin Deiving - skriver på Dagens Arena

Mitt samhällsengagemang brann dock kvar i mitt hjärta och nyårslöftet till mig själv 2018 var att leta mig tillbaka till politiken i någon slags social-liberal mitt.

Liberalerna 💙 började dock redan då gå och höger och Centern 🍀 tyckte jag fortfarande präglades av en liberal naivism så 2019 gick jag således med i partiet som jag hade lämnat åtta år tidigare 🌹 – men nu i ”Länets” partidistrikt istället (- som är något mer socialliberal).

Så idag jobbar jag åter igen inom politiken för ett mycket kompetent och engagerat 🌟 oppositionsråd i ett av Stockholm läns kommuner.

Och på min egen tid så skriver jag på essäer och på bokdrömmar samt drömmer om ett eget företag med syfte att hjälpa folk komma vidare i livet genom att sänka trösklarna in på den kvalificerade arbetsmarknaden med case-baserad rekrytering och självmotiverat lärande – kan du hjälpa mig med det så får du gärna kontakta mig här!