PERSONLIGA NARRATIV: Varför försvarar vi vår rätt att må dåligt?

Jag läser i nuläget en lätt flummig bok 😉 där personen/ livscoachen som skrivit boken bitvis tycker jag, går för långt i vad han beskriver som lösning på vad som gör ont i våra liv (- Typ tänk inte alls – bara var!).

Jag funderar ibland över varför vi är så fästa vid smärtan? Jag vet att jag kan ”gå igång” och försvara min smärta nästan aggressivt – eller ja faktiskt, mycket aggressivt!! 😀 Och jag tror det är för att det för mig annars har varit superonödigt av mig att ha gått runt och plågat mig själv i alla år..  Men jag tror också att det har att göra med att hjärnan rent biologiskt är byggd att vilja spara energi. Finns det ett redan ”upptränat” neuron-spår – så vill hjärnan gärna använda det och inte behöva bygga upp nya neuron kopplingar – även om det rent faktiskt skulle vara bra för mig som organism. Men organismen i sig har ju inte hjärna..
Jag tror att det är därför det ofta ”känns rätt” att tillåta smärtan diktera oss ett trängre liv där våra reaktioner på känslor leder oss fel och ger oss en felaktig utkomst. För det ”känns rätt” att följa den känslan – och ja alla saker som ”känns rätt” och som vi inte reflekterar över – håller vi ju som ”grundläggande sanningar” även när våra reaktioner på dem faktiskt leder oss fel..

Så när vi vet att något vi tänker och således reagerar på leder oss fel så finns det ju några strategier att anamma. En av dem är att antingen erkänna för oss själva att vi har fel. Eller att få gruppen att istället dela vår känsla – och således vår reaktion (så att gruppen inte alienerar oss). Så vissa av oss försöker att få även våra mörkare delar av personligheten (Vår Painbody) bekräftad av de grupper vi rör oss i. – Och nog är det bra mycket bättre att prata med gruppen än att bara vara tyst och vända allt inåt. – Men man får vara på sin vakt när det slår över till att vi kräver att få vår ”painbody” eller vår reaktion på smärtan bekräftad av omgivningen!

För får vi smärtan och reaktionen på denna bekräftad av gruppen händer två saker: Ett; vi har fått ”rätt”/berättigat att leva i vårt negativa tankefängelse. Och två; gruppen har även sanktionerat din reaktion på den – vilket innebär att nu måste enligt reglerna även de ta över smärtan och reaktionen den som en sanning och således införliva den i deras eget beteende som ett sätt man beter sig. Det är lite som min syster säger: Psykisk ohälsa smittar! Så om du tvingar mig att bekräfta din rätt att må dåligt så målas jag in i samma tankefängelse som du är i – och som du uppenbart inte mår bra av…

Jag kan exempelvis få kalla kårar när vänner lägger upp ni vet sådana där ”visdomsord”-bilder på FB med budskap som;- ”hade fysisk ohälsa varit ett avkapat ben så skulle du inte behandla det med ”get over it” – vojne vojne – alla är så oförstående!!…” – Men nej det är de inte! Dock så hjälper det inte dig ett skit att de bekräftar din ”painbody” – för då har du bara lyckats sprida ”sjukdomen” och ditt mörker? (Tänk hat-sajterna på nätet)

Vi som vänner hjälper aldrig genom att diktera vad som är rätt och fel – för vi lever inte deras liv – så vi vet inte nyanserna i vad som är ”fel” och gör dessutom nästan alltid tolkningen utifrån våra egna liv och vår livsresa.. Men ibland kan bara att höra andras historier om liknande saker som de valde att tolka på ett helt annat sätt, hjälpa enormt! – det vill säga du försöker inte tvinga mig att ta över din livssanning men du kan ge mig ett alternativ till min!! Alla har vi våra inre strider – och ibland hjälper det faktiskt bara att veta det!
– Pain is pain is pain.

Det finns teorier som menar att varför just arten Homo sapiens överlevde över andra människoaps-sorter på stäppen, var just på grund av vår förmåga att kanalisera vår stress till action. Stressen av se en mammut som potentiellt kunde döda oss gav att vi sprang och räddade våra liv.
Vi tänkte sen dessutom ut en  ”lösning på problemet”: – Skapar vi spjut, så kan vi förhindra att mammuten dödar oss och vi kan dessutom leva på deras kött!
I terapiformen KBT så tar man och kanaliserar den stressen – över en livssituation som skaver – till action. Idag har vi funnit att traditionell psykoterapi exempelvis inte fungerar lika bra som KBT när det kommer till att bryta negativa tankemönster. – Det för att Psykoterapin kanske mer går in på att bekräfta din ”Painbody” (och din rätt till den) än att ge dig verktyg till att göra något åt det som skaver..?

Jag finner det också användbart att försöka ”omtolka” skavande livssanningar – det vill säga; testa alternativa sanningar på det som orsakade min painbody från början (och förlåta alla efter som bekräftade den utifrån vad jag valde att se). Ofta att skriva om den är ett sätt att se på saken utifrån och ger ofta den distansen du behöver för att laborera med en annan tolkning på det som hände/r och hur det manifesterat sig i din painbody.
Exempelvis; – Är folk verkligen medvetet onda mot MIG eller går alla runt med i sina egna små drömmar och ångest och ibland bara krockar de bara helt enkelt mot andras?
Det vill säga; – Det finns inte alltid ett ”intent” som jag behöver skydda mig mot – deras handlingar är bara en reaktion som följer på deras egna intressen/ångest i den givna situationen – folk är inte onda.

Det är en jäkla härva att försöka ta sig ur svarta hål – jag vet! Och ofta vet man inte hur man ska göra eller var man ska börja! Ibland känns det dessutom som hela världen jobbar emot dig när du försöker förändras och vad man får komma ihåg då är att jag inte kan förändra vad som händer i världen – men jag kan förändra min reaktion på det som händer!
Men att bygga om mina reaktioner tar kraft och energi och det kräver också ork.Dessutom kan di hjärna jobba emot dig när du försöker åstadkomma förändring – och när du har anammat en världsbild så kommer hjärnan leta efter ”sanningar” som bekräftar den (för att den vill spara energi och vill inte gräva upp nya tankebanor).
– Så tillåt dig själv att ha dåliga dagar! För det kommer att bli de dagar då ”Jag-kraften” är försvagad (som när du är trött och utarbetad) och då gör du kanske bättre i att låta dagen passera och försöka igen imorgon då du är utsövd?

Men att sätta målbild och ihärda är hur som haver det enda som hjälper!
– Inte att jämföra sig med andras ytor – inte att tycka synd om sig själv! – Och inte att ge upp och göra painbodyn till vem man är! (För då kommer din organism/din kropp till slut börja att protestera i form av ”diffus värk” här och där eller andra kroppsliga reaktioner..
Se istället ångesten och frustrationen som ett krafttillskott som din kropp ger dig för att nå målet – det enda du behöver göra är att kanalisera kraften för att påbörja resan ur din ”painbody”…

 Under får du en coachingplan för att strukturera upp (eller be en vän strukturera upp) dina steg mot välmående! Tack till http://coachingcanvas.org/en/ för planen!