Min bakgrund:

Min bakgrund och uppväxt:

Jag håller med om att vår bakgrund absolut formar oss – men vi väljer själva om den därmed även definierar oss och våra möjligheter. Här under redogör jag lite kort för de utmaningar jag själv har haft i mitt liv.
– Det för att jag tror att min bakgrund är en viktig del i att förstå mig och vad jag kommer ifrån (- för den som kan vara intresserad av det 😉)

Mina föräldrar skiljde sig när jag var fyra och jag växte upp med en ensamstående mamma och två bröder i förorten Spånga.
Mamma jobbade mycket hårt för att ensam få ihop ekonomin och ekonomiska bekymmer var ett återkommande problem under min uppväxt. 
Mamma gjorde dock allt för att vi skulle få ett så bra liv som möjligt och avancerade snart till chef för den förskola hon jobbade på i Vällingby (- vilket dock innebar att hon var borta mycket och jobbade och hade sena möten och administration).

Jag hade alltid svårt i skolan på grund av sent i livet upptäckt dyslexi och eftersom min mamma jobbade till sent på kvällarna så kunde hon sällan hjälpa mig med läxorna och än mindre ge mig den volym av hjälp och stöd jag hade behövt. Under mina tidiga år var jag därför mycket känslig för att bli kallad dum – samtidigt som det inte gick bra i skolan vare sig hur mycket jag ansträngde mig!

Dessutom hade jag ingen studieteknik att luta mig på (- är det inte märkligt att man inte får lära sig någon sådan i skolan?)

Jag fick också lära mig tidigt att de betyg du får i skolan är mycket godtyckliga och verkade mer ha att göra med huruvida läraren gillade (- eller ens kom ihåg🤷‍♀️ ) dig.

– Under min skoltid fick jag exempelvis ”Icke Godkänt” i data och högsta betyg i hemkunskap som huvudsakligen gick ut på matlagning – vilket går tvärt emot vad jag skulle säga att mina vänner och arbetsgivare vet om mig idag.. (-Jag har varit IT-ansvarig på fler av mina senaste jobb och jag lagar alltid de äckligaste 😝 matlådorna).


När jag var nio kom jag in på kungliga svenska balettskolan som var en elitskola för klassisk balett.
Här trivdes jag mycket bra och var duktig (- även om jag alltid var sist i klassen på att lära mig nya steg…🙄). Och kanske grundlades här ändå en tro på att man kan åstadkomma vad man vill bara man hittar tillräckligt med glädje i det man gör?

Efter tre år på skolan så började dock min ”kämparanda” att tryta. Jag dansade då utöver den vanliga baletträningen på fyra timmar per dag även upp till tre fyra föreställningskvällar i veckan på Operan – vilket innebar mycket lite tid till vila och återhämtning. 😥
Dessutom hade lärarna på skolan en beklaglig pedagogik i vilken man menade att uppmuntran kunde ”förslappa” och bristen på bekräftelse och de ständigt sena kvällarna som störde dygnsrytmen gjorde mig utmattad och jag började leka med tanken att sluta.


Min mamma ringde då snobbskolan Äppelviksskolan i Bromma för att ”kolla läget” om jag kunde byta till den skolan (- istället för Alviksskolan som hon tyckte hade blivit för stökig)
– mest för att bara vara förberedd om jag beslutade mig för att sluta!

Rektorn i Äppelviken satte dock ”igång processen” och jag fick sluta på balettskolan för att balett-skolan så fick reda på mitt ”pejlande” och det faktum att jag ”vacklade i mitt engagemang” 🤦‍♀️ menade de var en indikator på att jag aldrig skulle orka ge skolan det engagemang som en elitskola som denna krävde.

Så jag hamnade sålunda i Äppelviken och här gick livet sedan rejält av linje…🙄
Precis allt gick fel från dag ett(!) och jag blev mobbad inte bara för att jag var rakryggad (-vilket man blev av att träna balett så många timmar per dag) – utan även för att jag var fattigare än alla andra (…) och även påstod de ful (- Joseful…) och senare – när de märkte att de fick utväxling av det 🙄 – även korkad. 🤦‍♀️


En obehaglig och för mig ny ordning rådde på skolan – ett starkt patriarkat som jag aldrig tidigare hade varit med om.

I början hade jag berättat för en ny vän på skolan vad mina föräldrar jobbade med – och jag sa att mamma jobbade på dagis och pappa på tryckeri (- vilket inte riktigt stämde🙄) – vartefter hon hade berättat det för sina föräldrar som hade sagt: – umgås inte med henne! – Hon är säkert sosse..🌹! 🙄

Det var enormt bajsnödig och nervöst ordning som rådde i Äppelviken 💩
Och kanske var det samma osäkerhet och bajsnödighet som fick en mor att säga till sitt barn (?) att inte umgås med ett annat barn för att ”hon säkert var sosse” som var hela kärnan här i rikemansområdet Äppelviken?

Att deras inre osäkerhet gav det enorma behovet av att ha yttre attribut 💍 för att bevisa sitt värde, som ”rätt vänner”, ”rätt hus i rätt område” och att det var det som den extrema märkeshysterin 👖 osv. här handlade om? 🙄

Och jag var luftplanterad i en kontext där ingen delade mina värderingar och ingen backade upp mig eftersom jag var ny och inte fattade ordningen.

Så jag blev mobbad…


Jag tror i mångt och mycket att mobbare lider av samma sår❣️ som de som de mobbar 🔄 och att de därför ”väljer offer” utifrån vem deras ord får fäste på?
– Jag kände mig utanför här – och de använde det och att mobba mig för att själva känna sig mindre utanför? 🔄

Det ter som att nästan alla taskigheter vi utsätter andra för handlar om att ”kleta av sig” sin egen ångest och utsätta någon annan för den osäkerhet man själv känner på insidan? (- vilket jag så klart påstår att jag aldrig har gjort någonsin!☝️😉)

Jag menar när jag tänker efter så här i efterhand så var det bara killarna som ”mobbade” mig. En av de långa killarna mobbade mig för den raka hållningen – men om man tänker efter så var det nog för att han själv hade ångest över att var längst i klassen – men uppenbarligen inte trivdes med det eftersom kan ”hukade ihop sig” när han gick för att liksom dölja sin längd.

Och en av killarna som gjorde så där riktigt taskiga saker som att säga att man var snygg i en kjol för att sedan ropa efter en: ”- Trodde du på den själv eller?” – var designade att få en att känna osäkerhet och otrygghet. Han hade själv en väldigt känd media-mamma som nog inte var världsbäst på att se till andras behov än sina egna (?) och därmed säkert fostrade lite väl otrygga barn.. (- men vad vet jag?🤷‍♀️)

Och den tredje killen som gick på riktigt hårt – vi hade varit vänner från början – men jag hade nog ”kläm till” honom för hårt i något lek-gnabb 💔 – varpå han spårade – och jag lät hans hårda ord få fäste istället för att ”level up” 🙄 (- Ok, det var svårt att göra när man var så ansatt dagligen 🙄)

– Jag menar: det blir det narrativ du interagerar med




Men hade jag inte från början känt ett utanförskap i den här skolan.. – så hade nog inte deras ord fått samma fäste – De hade inte fått utväxling för sina taskigheter – och jag hade inte över huvud taget interagerat med deras narrativ/berättelse – genom den vinkeln.

Men jag tror det var svårt för mig att fatta vad som hände där i tonåren – och att det var särskilt skadligt med att man i tonåren blev kön liksom? 🙄

Och kanske var det extra svårt att manöverera den här välden när jag inte hade några män att bolla den med hemavid heller?
Det eftersom mina bröder nu hade flyttat hemifrån och min kontakt med pappa begränsades allt mer eftersom mamma tänkte att jag nu nog hellre ville umgås med vänner på helgerna än att åka till pappa.

Men härifrån fram blev det i många år den berättelsen/narraitivet som jag byggde vidare på ❣️🤦‍♀️ – Det vill säga: att män tydligen var onda, taskiga och slog och ville jag ha män i mitt liv så skulle det tydligen vara det jag stod ut med!

Och när man tror något så mörkt så har man en kuslig förmåga att få den ”sanningen” att återbekräftad i ens liv… – Genom de val man gör, genom hur man interagerar med berättelsen och genom de automatiserade reaktioner man därifrån håller sig med och tränar… 🔄


Så jag blev en bekräftelse-junkie! Och hamnade således i Stockholms Epicentrum för bajsnödighet: Stureplan!
Först som bartender och senare som skvallerreporter och nöjesreporter!

Den nedåtgående spiral 🌪️ som påbörjats i Äppelviken om att män var onda 👿 och inte att lita på kulminerade här även i att jag här valde att hänga med en man – som jag sedan tillät kontrollera mitt liv genom hot, straff och slag. 👊

Än en gång hakade alltså min sårighet ❣️ i någon annans sårighet och kanske hans ”sanning” om att han inte kunde gå efter de tjejer han egentligen ville ha (?) – och min sårighet: om att ”män tydligen var så här” gav att där befann vi oss i detta mörker tillsammans(!) och jag lät honom sakta men säkert släcka ut den lågan 🔥 som var jag…

Det var som att långsamt (och mycket plågsamt) dö… – Att så mycket av vad som ”var jag” var jag tvungen att hålla tillbaka! Det för att inte störa hans sinnesstämning eller få honom att reagera ”dåligt”.
Och han murade i sin tur fängelsets ramar allt tightare omkring mig så att jag inte skulle se att det faktiskt inte behövde vara så här! – att det faktiskt fanns människor som tyckte om mig för mig och att det handlade om att bara istället välja det narrativet! ☝️ (- Vilket är svårt när man inte fattar att man är värd ett annat narrativ än det ens mobbare har inpräntat).

Så snart kunde jag inte andas… 🌬️
Jag var tvungen att ta mig ur och jag bestämde mig för att min ”låga” faktiskt 🔥 var värd att kämpa för(!) – vilket gav att hans våld mot min person eskalerade..👊
Men jag valde ändå att ”välja mig” (-den här gången 🙄) – och även fast han också bedyrade att skulle jag lämna honom så skulle han ”- se till att jag inte jobbar i den här staden igen”.

Jag behövde en flyktväg där han inte kunde nå mig… – En sfär han inte kunde förstöra!

Så jag började snegla på högskolan och även om grundskolan hade övertygat mig om att skolan inte var för mig – så ville jag inte heller dö här i mörkret med honom(!)
Så jag fick den extra kraft jag behövde för att ta mig ur mitt dåvarande konstruktion/tankefängelse och överbygga min rädsla för att misslyckas i skolan (- vägd mot min rädsla att dö) och jag läste upp mina betyg på Komvux (- med stor möda och besvär!) och kom 2004 in på högskolan!


Och här gjorde jag sedan allt för att inte avslöja att jag egentligen inte hörde hemma här (…🙄).

Det var också nu som vi upptäckte att jag hade dyslexi – men eftersom jag skämdes så fruktansvärt mycket över det så använde jag inga av de konventionella hjälpmedel som fanns för tillståndet. – Dock visade det sig att när skolan inte längre gick ut på att memorera utan att tänka själv(!) så gick det MYCKET(!) enklare för mig – även fast skolan dock fortfarande i någon mån även gick ut på att pejla vad just den för närvarande professorn tyckte var det viktiga i det vi lärde oss…(- och som inte alltid stämde med vad jag tyckte var viktigt) och memorera 🙄

Jag fann nu även egna vägar för att erövra studierna och det var troligtvis här mitt intresse för teknik och systematisering som mitt hjälpmedel för att erövra studier och arbete -grundlades.

Ungefär samtidigt började jag också med politik – och jag hade här en ambition att även hjälpa andra som hade det svårt att få fäste på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och i livet!

Jag såg bland annat en allt större yngre generation som, liksom jag, föll genom säkerhetsnäten och jag ville jobba hårt för att de inte skulle ge upp och för att de äldre inom politiken också skulle förstå vilken växande grupp detta var och hur deras verklighet såg ut!

(- under den tiden jobbade hälften av alla unga mellan 16-24 på osäkra anställningar och en fjärdedel av alla mellan 25-34 år).


Efter högskolan började jag således att jobba inom politiken och jobbade då just med att få ungas verklighetsbeskrivning att synas mer i politiken. Jag var mycket framgångsrik inom det – Under min tid inom politiken växte mitt ungdomsdistrikt med 44% och vi fick in fler unga på listorna till partikongresser samt Riksdag, kommun och landsting – än det någonsin varit på dessa! – Dock gav den framgången också att jag börjades ses som ett för starkt hot mot andras intressen inom partiet.

Eftersom jag dessutom varken hade föräldrar eller syskon som varit politiskt aktiva som kunde förklara för mig hur det här med makt och organisationer fungerade, så fick jag efter 8 år i partiets tjänst se mig förpassad till plats 16 på kommunlistan (- en mycket låg placering). Även här fick jag lärdomar kring vad som händer när konstruktioner ”krockade” och när ”sanningar” inte gick att gifta samman…


Jag rullade inom partiet på som ett ångvält och tänkte inte allas på allianser eller på att andra kunde känna sig hotade eller trampade på av hur jag for fram.

Istället gick jag på de ”gamla i gemet” och krävde att de skulle flytta på sig och anklagade de etablerade politikerna för att inte förstå samtiden (- se bild).

Jag gick på facket för att jag tyckte att de inte mötte upp de som verkligen behövde det – det vill säga de unga utan fasta anställningar och jag gick på S-kvinnor ♀️ för att jag tyckte att de var en hopplös nomineringsorganisation för ”systrarna från SSU-tiden” (-vilket åtminstone på den tiden och i den arbetarekommunen faktiskt var sant..)

Med andra ord: jag rullade på som ett ångvält och blev sen förvånad när jag mot detta fick en kraftfull motreaktion. 💣

Dessutom hände en sak i mitt privata liv som fick mig att skifta fokus. 🤰

Och jag backades jag inte upp av de unga som jag hade ”krigat för” – utan de tog istället sina händer ifrån mig och bevakade (säkert klokt) istället sina egna intressen
– så 2011 lämnade jag partiet, sårad, bitter och besviken 💔


Och 2011 började jag istället jobba som organisationsutvecklare inom ett tjänstemannafack – japp facket! Men jag jobbade även här för att de förtroendevalda skulle ta sitt ansvar för de icke fastanställda och bevaka deras förtur till heltidstillträden.

Och här gjorde jag sedan en stark karriär och drev förbundets nästan samtliga större projekt. – Som bland annat ett projekt (-se bild) som handlade om den ökande stress vi kunde se hos tjänstemännen mot bakgrund av de IT-system eller – Customer Relationship Management-system som nu infördes på bred front i branschen.

Vi kunde konstatera att autonomin i jobben blev lidande och stressen ökade.


Därefter kom jag själv att leda förbundets införande av sitt eget CRM-system med allt vad det innebar.
Och för mig blev det då så klart viktigt att systemen istället för att stå för mätning av arbetsinsats – snarare enbart skulle ses som ett hjälpmedel(!) för medarbetarna och göra deras arbete enklare – vilket så klart innebar att jag jobbade närma med användarna och byggde systemet efter deras behov!

Efter ett tag intogs dock förbundet av ett nytt gäng medarbetare vilket tyvärr sammanföll med att jag som utbildningsansvarig (- som tidigare varit fackordförande på förbundet också) utmanade chefens ställningstaganden på vissa punkter där jag tyckte att han gjorde dåliga beslut!
Det fick honom att vända sig emot mig och sprida rykten för att undervärdera min trovärdighet.
Han fick även min nya mellanchef att vända sig emot mig eftersom hon varit jurist och hade dåliga erfarenheter av CRM-systemen och deras ”mätande av arbetsinsats”.

Det gick liksom inte att prata med henne om att det var inte alls min ambition med införandet av systemet på förbundet utan att systemet enbart skulle hjälpa! Utan hon hatade typ allt jag jobbade med – och jag tror att det lite var målet hos min översta chef att nu få mig att se mig om efter något annat jobb.
Det sista den nya mellanchefen gjorde innan jag valde att söka mig vidare var dessutom att plocka av mig mitt utbildningsansvar – för att hon ville ha det själv! 🤦‍♀️
Så situationen på arbetsplatsen blev för mig ohållbar och jag blev då lägligt ”scout:ad” till ett välbetalt PR-jobb med IT-inriktning.


Men samhällsengagemanget brann kvar i mitt hjärta och nyårslöftet till mig själv 2018 var att leta mig tillbaka till politiken i någon slags social-liberal mitt.

Liberalerna 💙 började dock då gå och höger och Centern🍀 tyckte jag fortfarande präglades av en liberal naivism så 2019 gick jag med i partiet som jag lämnat åtta år tidigare 🌹 – men nu i ”Länets” partidistrikt istället.

Så idag jobbar jag åter igen inom politiken för ett mycket kompetent och engagerat oppositionsråd i ett av Stockholm läns kommuner och på fritiden skriver jag på essäer och en bok om olika verklighetsbeskrivningar och var dessa leder oss politiskt. – Läs mer om det projektet här!