Min bakgrund:

Bakgrund och uppväxt:

Jag håller med om att vår bakgrund absolut formar oss – men vi väljer själva om den därmed även definierar oss och våra möjligheter. Här under redogör jag lite kort för de utmaningar jag själv har haft i mitt liv.
– Det för att jag tror att min bakgrund är en viktig del i att förstå mig och vad jag kommer ifrån (- för den som kan vara intresserad av det 😉)

Mina föräldrar skiljde sig när jag var tre och jag växte upp med en ensamstående mamma och två bröder i förorten Spånga.
Mamma jobbade mycket hårt för att ensam få ihop ekonomin och ekonomiska bekymmer var ett återkommande problem under min uppväxt. 
Mamma gjorde dock allt för att vi skulle få ett så bra liv som möjligt och avancerade snart till chef för den förskola hon jobbade på i Vällingby (- vilket dock innebar att hon var borta mycket och jobbade och hade sena möten och administration).

Jag hade alltid svårt i skolan på grund av sent i livet upptäckt dyslexi och eftersom min mamma jobbade till sent på kvällarna så kunde hon sällan hjälpa mig med läxorna och än mindre ge mig den volym av hjälp och stöd jag hade behövt.

Under mina tidiga år var det därför mycket känsligt för mig att bli kallad dum – samtidigt som det inte gick bra i skolan vare sig hur mycket jag ansträngde mig!

Jag fick också lära mig tidigt att de betyg du får i skolan är mycket godtyckliga och verkade mer ha att göra med huruvida läraren gillade (- eller ens kom ihåg🤷‍♀️) dig?

Under min skoltid fick jag exempelvis “Icke Godkänt” i data och högsta betyg i hemkunskap som huvudsakligen gick ut på matlagning – vilket går tvärt emot vad jag skulle säga att mina vänner och arbetsgivare vet om mig idag… (-Jag har varit IT-ansvarig på mina två senaste jobb och jag lagar alltid de äckligaste😝 matlådorna).


När jag var nio kom jag in på kungliga svenska balettskolan som var en elitskola för klassisk balett.
Här trivdes jag mycket bra och var duktig (- även om jag alltid var sist i klassen på att lära mig nya steg…🙄). Och kanske grundlades här ändå en tro på att man kan åstadkomma vad man vill bara man hittar tillräckligt med glädje i det man gör?

Efter tre år på skolan så började dock min “kämparanda” att tryta. Jag dansade då utöver den vanliga balettträningen på fyra timmar per dag runt skolan och utöver det ibland även upp till tre fyra föreställningskvällar i veckan på Operan – vilket innebar mycket lite tid till vila och återhämtning. 😥
Dessutom hade lärarna på skolan en beklaglig pedagogik i vilken man menade att uppmuntran kunde “förslappa” och bristen på bekräftelse och de ständigt sena kvällarna gjorde mig utmattad och jag började leka med tanken att sluta.


Min mamma ringde då Äppelviksskolan i Bromma för att “kolla läget” om jag kunde byta till den skolan (istället för Alvikskolan som hade blivit lite stökig) – mest för att bara vara förberedd om jag beslutade mig för att sluta.

Rektorn där satte dock “igång processen” och jag fick sluta på balettskolan för att balett-skolan hade fått reda på mitt “pejlande” och bara det faktum att jag “vacklade i mitt engagemang” 🤦‍♀️ menade de var en indikator på att jag aldrig skulle orka ge skolan det engagemang som en elit-skola som denna krävde.

Så jag hamnade sålunda i snobbskolan Äppelviken och här gick livet sedan rejält av linje…🙄
Precis allt gick fel från början och jag blev mobbad inte bara för att jag var fattigare än alla andra (…) utan även för att de påstådde att jag var ful (Joseful…). 🤦‍♀️

Sett i efterhand var jag nog bara ett “tacksamt offer”. – Jag hade ingen på den nya skolan som “backade mig” och luft-planterad i den här miljön med så annorlunda värderingar från mina kunde verkligen inte “den här blomman” blomma 🥀


Efter Äppelviken törstade jag således, efter så många år som osedd, efter bekräftelse och jag hamnade i Stockholms uteliv som bartender och senare även som skvallerreporter och nöjesreporter.
– Men Stureplanslivet kom att visa sig vara en väldigt mansdominerad värld där det kändes som kvinnor rörde sig mest på nåder. Och snart hände också något som gav att jag var tvungen att lämna den världen snabbt och tänka över mitt liv (- jag blev hotad och slagen av en man jag dejtade).

Jag började snegla på högskolan igen och jag läste upp mina betyg på Komvux (- med stor möda och besvär!) och kom 2004 in på högskolan! Här gjorde jag sedan allt för att inte avslöja att jag egentligen inte hörde hemma här(…🙄) Och jag pluggade vansinnigt hårt och satt dessutom med i allt som hade med studentpolitik att göra.

Det var också nu som vi upptäckte att jag hade dyslexi – men eftersom jag skämdes så fruktansvärt mycket över det så använde jag inga av de konventionella hjälpmedel som fanns för tillståndet. – Dock visade det sig att när skolan inte längre gick ut på att memorera utan att tänka själv så gick det MYCKET enklare för mig – även fast skolan dock fortfarande i någon mån även gick ut på att pejla vad just den för närvarande professorn tyckte var det viktiga i det vi lärde oss…🙄

Jag fann nu även egna vägar för att erövra studierna och det var troligtvis här mitt intresse för teknik som mitt hjälpmedel för att erövra studier och arbete -grundlades.


Ungefär samtidigt började jag också med politik – och jag hade här en ambition att även hjälpa andra som hade det svårt att få fäste på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och i livet!

Jag såg bland annat en allt större yngre generation som, liksom jag, föll genom säkerhetsnäten och jag ville jobba hårt för att de inte skulle ge upp och för att de äldre inom politiken också skulle förstå vilken växande grupp detta var och hur deras verklighet såg ut!
(- under den tiden jobbade hälften av alla unga mellan 16-24 på osäkra anställningar och en fjärdedel av alla mellan 25-34 år).


Efter högskolan började jag således att jobba inom politiken och jobbade då just med att få ungas verklighetsbeskrivning att synas mer i politiken. Jag var mycket framgångsrik inom det – Under min tid inom politiken växte mitt ungdomsdistrikt med 44% och vi fick in fler unga på listorna till partikongresser samt Riksdag, kommun och landsting – än det någonsin varit på dessa! – Dock gav den framgången också att jag börjades ses som ett för starkt hot för andras intressen..(?)

Eftersom jag dessutom varken hade föräldrar eller syskon som varit politiskt aktiva som kunde förklara för mig hur det här med makt och organisationer fungerade, så fick jag efter 8 år i partiets tjänst se mig förpassad till plats 16 på kommunlistan (- en mycket låg placering) och jag lämnade således politiken och Stockholms Arbetarekommun eftersom jag kände att jag la min kraft på fel kort
Och jag bytte således jobb till organisationsutvecklare inom ett tjänstemannaförbund med ansvar för utbildning, ledarskapsutveckling och IT/CRM.


I mina jobb efter studierna har jag fokuserat på att jobba med;

  • Påverkansarbete
  • Utbildning
  • Arbetsmarknad (- både från anställdas och företagens håll)
  • Och IT

Jag har jobbat som: Politisk tjänsteman, Organisationsutvecklare, som IT- och marknadsansvarig och som serviceutvecklare med CRM.

Nu jobbar jag dock åter igen inom politiken som politisk sekreterare och jobbar där med politiska utredningar, politisk påverkan, agera bollplank och verka som strategisk rådgivare samt med att jämka ihop skrivelser och andra ställningstaganden med våra samarbetspartier

Se min CV här (klicka på länken).