När jag vaknade på morgonen den 12:e september så var jag – liksom många andra svenskar rejält nere i gängorna…(- även om mitt parti som jag röstade på hade gått upp kraftigt i den kommun jag arbetar i).
– Skälet var förstås att var 5:e svensk hade röstat på vad jag uppfattar är ett rasistiskt parti.
Men så fick ett samtal med en iransk kvinna – en första generationen invandrare – mig att förstå vad det här valet kanske framför allt hade handlat om för många svenskar i Sverige.
I det här inlägget skriver jag om vad vi pratade om (- inflikat med egna reflektioner).
Vad är rättigheter och skyldigheter?
I vårt samtal talade hon om att hon kunde förstå varför svenska folket till slut hade reagerat. – Hon talade om att när hon kommit till Sverige och hade gått SFI så hade många där vetat väldigt mycket om sina rättigheter i Sverige – men kanske lärt sig väldigt lite om sina skyldigheter?
Hon talade om att det faktiskt var fullt rimligt att man bidrar till samhället för att få ta del av ett samhälles rättigheter. Att det var fullt rimligt att man lär sig språket – för att språket är en förutsättning för att bli en del av det nya samhället och att det var fullt rimligt att man förväntades jobba och att följa de regler man har i samhället man kommer till och inte kräver specialregler utifrån var man kommer ifrån och hur man gjort saker där.
Står vi upp för Sverige?
Hon talade om det nystartade partiet Nyans – som vunnit röster i förorterna och frågade sig varför vi ens tillåtit att ett turkisk högerextrem, ultranationalistisk,[2] nyfascistisk, islamistisk[3 parti att delta i Svenska val?
För henne var kulturen i Sverige viktig – hon gillade vår jämlikhet, vår demokrati och frihet under ansvar – men påpekade att vi kanske var lite väl naiva till vad vi tillåter under det flagget ibland?
Hon frågade sig om det verkligen var rimligt att vi i Sverige tillät partier att delta i svenska val som faktiskt INTE står upp för de värderingarna om alla människors lika värde?
(- Även om man så klart även kan fråga sig huruvida Sverigedemokraterna är ett parti som står upp för allas lika värde…😏)
Man vill vara snäll…
Men i ett samhälle som håller ihop så är det också viktig att alla drar sitt strå till stacken.
Inom självutvecklingen och när man pratar gränssättning så brukar man prata om att empati är inte samma sak som att utplåna sig själv för någon annan. Utan empati startar med att du respekterar dig själv och vad du känner och tycker – men även att du har förmåga till Theory of Mind / inlevelseförmåga och att du är beredd att bygga hållbara kompromisser fram när din konstruktion ska smälta samman med någon anans.
Som jag försöker tänka på när jag dejtar exempelvis; – det är naivt att tro att man inte ska bli utnyttjad när man inte ställer några krav!
Är dock gränssättning rasism?
Vi alla det svårt i vår livsresa – även vi som inte levt i krig (än? 🇷🇺) – men jag och många andra svenskar har även erfarenheter av att ha blivit skam:ade av nya svenskar när saker och ting går emot dem.
Många har fått höra att de är rasister när de står upp för sig själva på jobbet eller i privatlivet, eller när de bara följer de regler som finns inom den myndighet i vilken de jobbar.
Jag har även fått ”trauma-dumpar” av vänner när jag inte håller med dem eller när jag inte vill gå dem till mötes (- för gör jag det så överger jag mig själv). Att i den situationen kallas ”rasist” är verkligen fruktansvärt(!) och är att kräva att jag utplånar mig själv på samma sätt som en en narcissist kräver att man utplånar sig själv!
Det finns så klart rasism – men det är inte alltid rasism som gör att du inte får komma in på krogen när du är för full, eller när du inte fick ragget du ville ha, när alla inte vill göra samma utspel som du vill göra på jobbet, eller när du inte fick ett jobb som du inte var kvalificerad för.
Man kan inte hålla på så! – man kan inte kalla sina vänner rasister när de säger emot en – man kan inte kräva att andra ska underkasta sig vad man själv tycker är viktigast vid varje tillfälle. – Att kräva det är faktisk narcissism!
För att få så måste man ge
För att få måste man ge och det är det som hela den här debatten kommer tillbaka till tror jag.
Jag tror inte att 20 % av svenskarna är rasister.
Men innan vi tog emot nya svenskar så hade vi inga skjutningar i Sverige. Innan vi öppnade upp gränserna till de andra EU-länderna hade vi inga tiggare på svenska gator. Och innan vi öppnade upp för arbetskraftsinvandring så var det svenskar som jobbade på byggarbetsplatserna, på IT-bolag och som cykelbud.
Idag har vi dock hela familjer i förorten som har levt här i mer än 10 år men ändå inte lär sig svenska(?) och som aldrig har jobbat men som ändå tar emot bidrag ⁃ Hur ser de på sina skyldigheter gentemot Sverige?
Om de inte vill vara en del av oss – varför ska vi då ta hand om dem?
– Har vi verkligen en skyldighet till det då?
Men rättigheter kommer skyldigheter.
Men finns då inga riktiga rasister bland SD:s väljare?
Jo det är det så klart att det gör!
Det finns förstås svenskar som skyller sina personliga misslyckanden på andra (- det vill säga på ”invandrarna”).
Det finns svenskar som trauma-dumpar på folk som har än mindre än dem själva.
Och de finns även svenskar som vill ha hög pension även om de inte har jobbat särskilt mycket för Sverige (- och som med andra ord vill avnjuta rättigheter utan att ha utfört några skyldigheter.)
Men innebär det att det är dessa som utgör var femte svensk? 👆
⁃ Jag skulle säga; -nej!
Upptäck mer från Josefin Deiving
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
