Vi har alla sett dem. De snusförnuftiga visdomsorden som diverse vänner lägger upp i fejanflödet om att; ”We are not prisoners of fate – we are only prisoners of our mind” eller ”Your mind can be either your prison or your palace – what you make it is yours to decide” och man tänker kanske; jahap, nu har den vännen läst någon flummig självhjälpsbok. Men vad säger dessa citat egentligen? Och hur kan man ta dessa visdomsord från meningslöst flum till något konkret?
Vilka anspråk gör vi på livet?
Jag deltog för några dagar sen på en konferens om högre lärande. Ett av passen handlade om de som gjort ”klassresan” från arbetarklass till medelklass. De deltagande talade där om hur det i statistiken fortfarande ser ut så att det är färre från traditionella arbetarhem som gör anspråk på en bättre utbildning, fler valmöjligheter och en bättre lön.
Det fick mig att tänka;
Bygger vi själva våra mentala fängelser och utifrån vad isf.?
En av de deltagande berättade exempelvis att det inte alls varit så att han någonsin varit en särskilt duktig elev i skolan. Snarare så hade han haft ett intresse för ett specifikt sakområde och hade därför sökt sig vidare och funnit att är man tillräckligt intresserad av något så är det bra mycket enklare att studera än när man var tvungen att studera för att ”ta sig igenom” skolan.
Vår kontexts roll för vilket anspråk på livet vi gör
De talade också om hur de känt ett behov av att i sin sociala kontext där hemma lite dölja sina studier. Det både för att de lite känt dåligt samvete över hur lyxigt det var att tjäna sitt uppehälle på att göra mentala upptäcktsresor medan de där hemma slet på ”verket” för en spottstyver. Men kanske också för hur enkelt det var att ändra livsöde genom att helt enkelt göra anspråk på mer? Det vill säga; kontexten sätter gränsen för vad du tror att du kan åstadkomma men gränsen är inte reell?
(På bilden en loppcirkus – hur man tränar en loppcirkus att inte hoppa iväg och fly sin nuvarande kontext är genom att sätta ett lock på deras burk. När loppan har slått i taket tillräckligt många gånger slutar loppan att försöka och håller sig till den kontext hen är i – även kallad lärd hopplöshet)
Att själv bygga sitt mentala fängelse
Det fick mig att tänka; bygger vi helt och hållet själva egentligen våra mentala fängelser själva? Självklart är våra livsval byggda på en komplicerad webb av vad vi tycker är viktigt, vilken förmåga vi tror oss själva ha och den kontext i vilken vi rör oss. Men allt det där är ju också en konsekvens av vad vi gör anspråk på, hur enträget vi är beredda att jobba för det vi vill men kanske även av vad din erfarenheter av att göra anspråk på något mer är? Går exempelvis mina negativitets hormoner igång i hjärnan när jag försöker lära mig något nytt för att jag har haft några dåliga erfarenheter av lärande förut?
Hur hjärnan uppmuntrar dig att stanna i ditt mentala fängelse
En kurs jag läser vid universitetet i Sandiego via lärportalen Coursera handlar om vilka hinder vi kan ha i lärande och hur vi kan göra för att trotsa dem. Där lyfter man exempelvis denna studie (öppnas i nytt fönster) som visar att när en människa som upplever sig ha svårt för matte tänker på matte så aktualiseras samma områden i hjärnan som aktualiseras när personen känner fysisk smärta. Det uppmuntrar en ju onekligen att undvika ”smärtan” av att studera matte…
Tekniker för att riva sitt mentala fängelse
I kursen får vi dock också lära oss tekniker för att trotsa denna kemiska kavalkad av negativitetskänslor och det är föga förvånande helt enkelt genom att trotsa dem!
För att trotsa/tackla vår motvilja får vi lära oss tekniker som exempelvis denna teknik (länken öppnas i nytt fönster) där det handlar om att;
- Sätta målet – vart vill jag? Eller i detta fall; vad ska jag ha studerat till när?
- Bryta ner detta i delmål Det vill säga om kursen är en månad, hur mycket bör jag har studerat till när och hur stora snack-bitar behöver jag då ta på den studietid jag har?
- Tidsätta/sätta av tid för att jobba med dessa delmål. (Gärna direkt på morgonen då du är som mest läraktig)
- Fokusera/träna – och stäng för en specifik tid av allt som kan störa.
- Belöna dig själv för att du tagit dig fram i processen (Processen är viktig – glöm målet i detta läge)
– Ja tänk ungefär gradvis styrketräning, fast för hjärnan 😉
Andra mentala fängelser
Självklart är inte studie-fobi just det enda mentala fängelse man kan bygga sig in i som människa. Studier visar exempelvis att så många som en miljon i Sverige lider av betydligt mer svåra mentala fängelser som; depression, social fobi och paniksyndrom (källa). Dock synes behandlingen här vara densamma: sätt mål, bryt ner i delar, öva och fira dina framgångar och som sagt ge sig den på att trotsa/forcera dina mentala murar (även när hjärnan jobbar emot dig).
Tänker att det kan vara bra sak att ha i bakhuvudet; Alla mentala fängelser kan forceras bara vi på riktigt har viljan och modet att trotsa våra för tillfället varande begränsningar!
Upptäck mer från Josefin Deiving
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
