KÄRLEK & RELATIONER: Vad är kärlekens biologi?

Kärlek är förvirrande. Det är som att vi är “förprogrammerade” att falla för vissa attribut –  men vad gör vi när “känslan” leder oss till fel hela tiden?
Jag har (igen) nördat i kärlekslitteraturen och har tittat på: Vad är biologiskt i kärlek? Och vad är egentligen intellektuellt styrt?

Med ett snabbt överblick av “kurslitteraturen” 😉 
(ofta inriktad mot en 20-någonting publik..) i ämnet  kan man uttyda två tydliga huvudlinjer som jag antar även speglar en biologisk ordning? ( – eller kanske vad som kulturellt verkar viktigast för en 20-någonting publik). Killarnas böcker går ut på hur man snabbast får ligga med en tjej medan tjejernas böcker handlar mer om hur man får killar att “committa”.

En klassiker på killsidan är exempelvis The Game – i vilken killar får lära sig att ge en “negg” – det vill säga att ge en nedsättande kommentar om kvinnors utseende eller intelligens förtäckt som en komplimang med syfte att sänka hennes självbild och göra henne mer approachningsbar. Man får även lära sig hur man får en kvinna “in the mood” genom att förnimma henne om hennes kropp och hur man (ursäkta översättningen) “kuk-blockar” en annan man som försöker göra ett “move” på bytet för kvällen.

På tjejernas sida har vi sedan The Rules – där vi får lära oss att “hålla på oss”, inte texta för mycket, inte vara den som flurtar först, inte vara tillgänglig och alltid vara den som avslutar dejten!

Så snabbt sammanfattat alltså: Tjejernas böcker: Få honom att tro att du har högt värde genom att göra dig själv svåråtkomlig. Killarnas böcker (i hur man får ligga); Få ner tjejens självförtroende/självkänsla så att hon blir approachingsbar! 

Frågan är då varför “reglerna” – eller i killarnas fall då “spel-reglerna” 😉 ser ut så här? OM böckerna säljer för att råden funkar för respektive kön att få vad de vill (?) – Vad är det så fall som gör att de fungerar? – Vad är biologin bakom det?
Människan är ju ett spännande djur eftersom hon är både biologi och intellekt men vad som gör henne manipulerbar (för dessa böcker) sitter i det oreflekterade.

Evolutionsbiologen Richard Dawkins menar i boken “The selfish gene” att människor bara är överlevnadsmaskiner och att det hela går ut på att “sprida sina gener” och få dem att överleva. – Detta ger, menar han, att män kan “sprida sin säd” medan kvinnor rent biologiskt måste vara mer försiktiga eftersom barnafödande är en större investering/risk för henne.

Tolkar man således råden i dessa detingböcker som regler kanske utformade utifrån människan som biologisk varelse, så kan man alltså tyda dem så här; Kvinnan måste se till att hitta en man som är tillförlitlig och tålig (även för hennes nycker) och således måste hon hålla på sig så att hon vet att mannen hon “släpper till för” är av det “rätta virket”. – Det vill säga att han kommer att stanna med henne och ta hand om “familjeenheten” när hennes energi går mot barnet..

Och män, när det kommer till till den mer äkta kärleken (och inte ligget) är således byggd att vara ute efter “den svåråtkomliga/ouppnåeliga” kvinnan för att svåråtkomligheten på ett biologiskt plan signalerar för honom att hennes gener är “top notch” och/eller att; “-om hon var så här svår för mig att få ligga med så kan jag vara rätt säker på att det är mitt barn och ingen annans barn jag hjälper till att ta hand om” (?)

Lena Andersson synes dock med böckerna om Ester Nilsson leka med en i så fall obehaglig följd av denna ordning; Det vill säga; hur pass “jämlik kärlek” får vi om en kvinnas “äkta kärlek” signalerar till mannen att kvinnan är “för lättillgänglig”a.k.a. – ej är av högt/oåtkomligt (biologiskt) värde? Då kommer kanske mannen aldrig få äkta kärlek utan mer en kvinna som efter mycket uppvaktning till slut nöjer sig med honom och som han i förhållandet sen alltid kommer att få jaga?

Frågan blir således vari ligger “den äkta kärleken”? – I biologin eller i människans intellekt?
Och om den ligger i biologin; Väljer vi (som kvinna) således emellan att få älska på riktigt eller att bli älskad på riktigt?